Jessica Schiefauer och Elin Boardy om sitt Bläckäktenskap: Det är klart att det kan komma en nattfjäril från din text till min!

bild51

INTERVJU. Måste författaren alltid arbeta ensam? SKRÅET har träffat Jessica Schiefauer och Elin Boardy som berättar om nära samarbete i den skrivande vardagen, konkurrens och stark vänskap.

10 juni 2016, Rosenkaféet, trädgårdsföreningen, Göteborg. Under våren har det skrivits om Kate Zambrenos bok Hjältinnor på kultursidorna. I den lyfter hon fram hur fruarna till en handfull modernistiska författare inte bara levde i skuggan av sina män, utan också påfallande ofta diagnostiserades som sinnessjuka.

Eller som i fallet med Zelda Fitzgerald, som fick bidra med biografiskt stoff till makens skrivande, utan att ha en chans att utveckla det egna författarskapet.

I ljuset av det framstår inte äktenskap och författande som någon bra kombo.

Och ändå sitter jag till bords med två författare som nyligen deklarerat att de ingått äktenskap. Just på basen av sitt skrivande.

Vår största slitning var själva utgivningen

Berätta, vad är ett bläckäktenskap?

– Själva ordet myntades av författaren Åsa Larsson som jag träffade på tidningen VI:s litteraturkryssning, berättar Elin. Jag pratade mycket om Jessica och hur vi jobbade och skrev tillsammans. Och hon tyckte att det lät härligt. Och sen när hon träffade dig (Elin vänder sig till Jessica) sa hon ’Jag har träffat din ink-wife, så kul att få träffa dig’.

Från det var steget kort till ink-marrige och ”en bra svensk översättning” förklarar de.

Ett bläckäktenskap kräver alltså inte ett besök i Rådhuset. Snarare rör det sig om en arbetsgemenskap, byggd på solid vänskap.

Elin Boardy och Jessica Schiefauer lärde känna varandra på Nordiska Folkhögskolans skrivarlinje 2001 och har läst varandras texter sedan dess. Med andra ord har de haft 13-14 år på sig att hitta ett sätt att arbeta ihop.

Samarbetet tog dem båda fram till respektive debut. Och när de började ge ut böcker fick det en förnyad betydelse.

Jessica:

– När man blir publicerad kommer en bransch- och förläggarblick på ens texter som jag tycker är jobbig i de tidiga faserna av skrivandet. Och där är du super-super viktig, säger Jessica och vänder sig till Elin.

Jessica berättar att Elin ser på texten på ett helt annat sätt än förlaget. Elin bryr sig bara om texten i sig. Inte vem som är målgruppen eller hur den ska paketeras och säljas.

Varför är branschens blick så hotfull?

– Usch, jag måste alltid jobba med att bli av med den. Det är prestationsångest, säger Jessica. Att det ska sälja.

Som författare är hon medveten om vilken sorts litteratur som säljer. Men den vill varken hon eller Elin ägna sig åt. Då skulle skrivandet förlora sin mening.

Jessica säger att hon har haft turen att hennes böcker sålt ändå, men det har inte gjort henne säkrare. Tvärtom. Elins stöd är en förutsättning för att hon inte ska stagnera som författare.

– Där förlagsbranschen säger ’Vad håller du på med? Kan du inte göra det du höll på med förut?’ Där uppmanar Elin mig att utvecklas, säger Jessica.

De påpekar båda att de har bra relationer med sina respektive förlag. Det handlar inte om det. Förlagen har tvärtom uttryckt sig uppskattande om deras samarbete.

Snarare handlar detta om vad skrivprocessen kräver:

– Jag vill inte tänka på om det här går att sälja. Om det går att genomföra. Jag vill bara vara i det. Och då kan man bli nervös. Vad ska de säga? Och för dig (Elin vänder sig till Jessica) har det handlar ganska mycket om målgrupp. Vem ska läsa? Är det ungdom? Är det vuxen? ’Men skit i det… skriv bara!’ ’Okej, men då gör jag det. Jag skriva den här texten.’

– Elin är väldigt bra på att påminna mig om att den där fria fasen när man inte bryr sig om vad det ska bli eller vem som ska läsa är viktig, säger Jessica. Att det inte blir någon bok utan den. I början av ett projekt måste jag alltid arbeta upp min hybris för att orka skriva. Det är jobbigt att skriva. Roligt också förstås, men jobbigt. Och då kan jag fastna i frågor om vad det ska bli.

Du undrar om vi ligger med varandra?

Elin berättar att de kan lämna texter till varandra på ett väldigt tidigt stadium. Det är inte alltid jättemånga sidor. Men det kan ändå vara tillräckligt för att den andra ska kunna uppmuntra projektet.

– Det är inget ’här tycker jag att du borde byta den här formuleringen’, säger Elin. Det är mer ’kör på! Tummen upp’.

– Det bygger också på att vi har stort förtroende för varandras förmåga, säger Jessica. Även om jag inte ser i dina tidiga utkast vad du vill komma åt, tror jag på texten om det finns Elin-kraft i den. ’Här är något du bryr dig om’, och då har jag full tillit till att det kommer bli skitbra. Det är mer en mamma-barn relation, säger hon. Man stöttar no matter what. Hur ful teckningen än är, för att man vet hur fint det blir.

Ett ord som äktenskap antyder en sorts intimitet. Finns det en särskild intimitet i ert samarbete?

Jessica (Skratt):

– Du undrar om vi ligger med varandra?

Nä…

– Det känns ju väldigt nära, säger Elin. Periodvis känner vi båda att det inte skulle bli något utan den andra. Sedan är det jag skriver helt och hållet mitt.

– Det handlar mycket om att konstruera författaridentiteten, säger Jessica. Att boosta den. Säga till varandra, ’Bara skriv, det blir bra’. Tänk på allt det andra sen. Ropa ja!

Elin:

– Pepp… och ’nu håller vi branschen utanför det här’. Man vill inte ha förläggaren stående och tittande över axeln när man skriver. Man vill ha sitt eget rum. Skit i vem läsaren är. Jag vill att du skriver detta.

– Jag tror också att det handlar mycket om att vi känner varandras osäkerhet. Jag kan Elins fallgropar. Och du vet ju precis var mina svaga punkter är. När jag börjar låtsas att jag ska göra något annat än det jag egentligen ska göra…

– Och tror att något annat förväntas av texten, fyller Elin i.

– Exakt, säger Jessica, och det känns som att vi håller varandra på rätt spår… men vi styr varandra väldigt lite. Det är det vanskliga med att vara så mycket i varandras huvuden. När jag blir osäker finns det en risk att jag börjar lyssna på Elin utan att känna att det Elin säger om min text hunnit landa i mig. ’Elin vet bättre än mig, det har hon alltid vetat’ kan jag tänka.

Känner ni att ni har förpliktelser mot varandra i det här?

– Det är klart att vi har. Men det är inte en nedsida. Det är en uppsida, säger Jessica.

– Det är så mycket i det här som bygger på vänskap, säger Elin. Om en vän hör av sig och har det jobbigt peppar man den. Det är ju en förpliktelse. Men det är inte alltid det känns som en förpliktelse. För att det hör till.

– Det känns aldrig mer besvärligt än vad det gör att hela tiden lyssna på och ge uppmärksamhet till sina barn, säger Jessica.

Tycker du att jag är så jobbig som ett barn? säger Elin och låtsas se förnärmad ut.

Jessica skrattar:

– Nej, okej då.

Jessica och Elin är uppenbart samstämda. De vänder sig ofta till varandra och drar sig inte för att falla varandra i talet. De skrattar också mycket, antagligen mer än vad som framkommer i den här texten.

Men allt är inte lika enkelt.

Det goda samarbetet betyder inte att relationen är konfliktfri.

– Vår största slitning var själva utgivningen, säger Elin.

Eller så säger jag, ’är det så att du har ägglossning’ och då säger du ’FAAAN!’

Varför var det en slitning?

Jessica:

– Jo för då blev Elin utgiven på ganska kort tid efter att hon börjat skriva på sin debutroman.

– Jag blev antagen på första försöket, säger Elin

– Jag höll på och skickade och skickade i tre år utan att bli antagen, säger Jessica.

Ni är inte okänsliga för inbördes konkurrens?

Elin:

– Nej, gud nej…

– Men vi pratar om att sånt kan kännas jobbigt, säger Jessica. Som när jag fick Augustpriset andra gången. Och du kom till mig efteråt och sa, ’jag visste inte varför jag mådde så dåligt.’

– Jag fick någons sorts känslomässiga bakfylla i en vecka, säger Elin. Varför kändes det som att någon sugit all energi ur mig? Jo, för att jag befunnit mig nära den där extrema lyskraften som finns runt en vinnare, som var min vän, kollega, min bläckfru… Jag kände inte då [under prisutdelningen] att ’å nej’. Jag skrek högst av alla på raden. Och hade skitroligt. Men i efterhand insåg jag vad det kostade på att uppehålla den höga energin. Och då blev jag tvungen att tänka. ’Är jag helt enkelt avundsjuk på Jessica?’ Nej, det var inte vad jag kände. Jag var inte i ett läge där jag kunde ha blivit nominerad. Då hade det kanske känts annorlunda. MEN jag tror bara det att vara utmattande att vara i närheten av en vinnare.

– Man måste prata om det att det kan finnas fog för att vi ska kunna bli avundsjuka, skjuter Jessica in.

–Att man får lov att känna det, säger Elin.

– Och man måste passa sig för avundsjuka, säger Jessica. Den skulle förgifta allt. Och då måste man kännas vid att den finns. Precis som i ett vanligt äktenskap. För det är klart att vi blir avundsjuka på varandra. Inte svartsjuka, men avundsjuka.

Jessica återkommer till situationen som uppstod inför Elins debut.

– Grejen är den att när Elin blev antagen. Då blev jag så avundsjuk att jag slöt mig. Jag distanserade mig. Jag tog det jättehårt. Jag kände mg så värdelös. Men det jag gjorde rätt var kanske att jag berättade att det var så jag kände.

Elin fyller i:

– ’Nu känns det som att jag inte vill träffa dig förrän jag blivit antagen’, vågade du säga till mig. Det var skitmodigt. Och en vecka senare sa du ’usch vad dumt, nu känner jag inte så längre’. Jag kände ju något liknande när en nära vän kom in på Litterär gestaltning. Och jag hade sökt fyra gånger. Och det är inte fint. Det är inte en känsla som jag är stolt över. ’Du har just gjort allt jag kunnat drömma om’ (Elin vänder sig till Jessica) och så vet jag att du slitit och skrivit om och inte blivit antagen. Så jag fattade ju det. Det hade nog blivit mycket värre om du inte sagt något.bild71

–Då hade vi nog inte haft den här relationen, säger Jessica. Det bygger på att vi är så tokärliga med de här sakerna. Vissa människor lider av att vara i konflikt. Det gör jag. Andra lider mer av att ta en konflikt.

– Sån är jag, säger Elin.

– Där kompletterar vi varandra. Jag är en passionerad människa. Det är mycket känslor åt alla håll. Elin å andra sidan lugnar ned mig och säger att hela världen inte rasar på samma dag, säger Jessica.

– Eller så säger jag, ’är det så att du har ägglossning’ och då säger du ’FAAAN!’

Både Jessica och Elin gapflabbar. Jessica gömmer sig i halsduken.

– Nu generade du mig, säger hon.

Elin:

– Gå vidare med dina frågor…

Som när jag fick Augustpriset andra gången. Och du kom till mig efteråt och sa, ’jag visste inte varför jag mådde så dåligt.’

Ok. Har Bläckäktenskapet några föregångare?

– Vi stödjer oss på Fogelstadgruppen, Bloomsburygruppen, T S Eliot, Ezra Pound, säger Jessica…

Elin:

– Christopher Isherwood, D H Auden, Stepthen Spender, som dessutom låg med varandra…

Alla tre?

– Lite då och då.

– Jag tror att ett bläckäktenskap håller bäst om man inte också ligger med varandra, säger Jessica. Det är bara en slutsats…

Vilket kanske också Kate Zambreno skulle hålla med om. Flera av de författare Elin och Jessica nämner är dem Zambreno skriver om i Hjältinnor som förtryckare i äktenskapet. Men här råder ju trots allt andra förutsättningar. Gemenskap i vänskap och arbete, inte familjeliv.

När Elin och Jessica ombads att göra något tillsammans på en scen, ville de prata om sitt egna och andras litterära samarbete.

– Det handlar också om att upplysa mot den ensamma författaren, säger Jessica.

– Man kan visa upp en bild på Bloomsburygruppen på en strand och säga ’så här kan det också se ut när litteratur blir till’, säger Elin.

– Att läsa på om grupper och relationer som bygger på kreativ gemensamhet gör också att jag känner mig mindre ensam, säger Jessica.

Deras samarbete har gjort att deras texter, trots olikheter till form och uttryck, ibland ändå hamnat nära varandra när det gäller innehållet. Det har helt enkelt blivit intresserade av ”samma konstiga internetsidor ungefär samtidigt”, och har ett grundintresse för samhället och att vara kvinna gemensamt.

Elin utvecklar:

– Det där var ju väldigt speciellt när vi skrev Mot ljuset respektive Pojkarna. Tittar man på dem är det två helt olika böcker. Samtidigt finns det något om att vara man respektive kvinna i båda. Det finns att skjuta med pistol första gången och köra bil första gången.

– Det finns att klä sig i det andra könets kläder, fyller Jessica i.

– Det finns nattfjärilar som flyger mot lamporna… Det finns växtlighet.

VAR det du eller jag som sa att ’jag måste gå och skjuta med pistol’? frågar Jessica.

Men hur medvetna var ni om utbytet när ni skrev?

Jessica:

– Inte alls?

Elin:

– Nä-ä. Däremot… inget dyker upp från ingenstans. Vi har ändå suttit och pratat om texterna. Det är klart att det kan komma en nattfjäril från din text till min fast att jag inte medveten om det, tänker jag.

– VAR det du eller jag som sa att ’jag måste gå och skjuta med pistol’? frågar Jessica.

– Det var nog jag. Det var väldigt rolig research, säger Elin.

– Då kan jag tänka att min skjutscen blev skriven för att jag åkte med Elin och sköt och fick känsla för det. Det var nästan romantiskt. Det var bara vår andra bok. Då var hela skivandet både skörare och… jag kan inte förklara det…

– Man hade inte så mycket koll på sin process, säger Elin.

Jessica låter nästan lite sorgsen:

– Det var väl mer svindlande och famlande. Nu är både du och jag mer erfarna. Vi är med eller mot vår vilja mer kontrollerade både i research å stickspår… Det känns…

Jessica är för tillfället inte ”i skrivandet”, säger hon.

– Det kan nog komma den typen av idéer som är vildare igen, säger Elin lugnande.

– Det hoppas jag, säger Jessica och erkänner att Elin brukar behöva påminna henne om att hon ”skriver hela tiden”, även om det inte alltid känns på det sättet.

Vi lämnar Rosenkaféet och går till Palmhuset för att ta några bilder med polaroidkameran. Där inne finns en växtlighet som kan påminna om stämningen både i Mot ljuset och Pojkarna.

Därefter skiljs vi åt. Elin och Jessica ska sätta sig ytterligare en stund och arbeta mittemot varandra. Jessica med en översättning, Elin med sin kommande roman.

Själv går jag hem för att arbeta vidare i min ensamhet.

Martin Engberg