Den gränslöse: Madame Nielsen om Europas själ, den mänskliga kroppen och att finna den främmande i sig själv

Foto: Sofie Amalie Klougart. Publicerad med tillstånd från Gyldendal Foto: Sofie Amalie Klougart. Publicerad med tillstånd från Gyldendal

INTERVJU. Författaren Madame Nielsen har skrivit under många namn. Det mest kända är Claus Beck-Nielsen. I den här intervjun, som ursprungligen publicerades i den norska tidskriften Fett, talar hon om varför hon som författare måste utsätta sig för världen.

Europa, hösten 2015. Ett uppseendeväckande fenomen har manifesterat sig på kontinenten. Det benämns enbart som ”flyktingströmmen”, men i själva verket rör det sig om tusentals och åter tusentals människor. De bär på barn och sovsäckar, kryckor, filtar och påsar med mat. Några har flytt från krig. Andra har lämnat en utsiktslös tillvaro. Innanför Europas gränser hoppas de på möjligheten till ett bättre liv.

I strömmen går också en tunn, medelålders europisk kvinna som kallar sig Madame Nielsen. Hon är propert klädd, bär rött läppstift och basker. Den 53-årige författaren har en rad transformationer bakom sig. Han steg in på den danska litteraturscenen som Claus Beck-Nielsen, förklarade sig död 2001, och har sedan dess gett ut böcker under namnet Nielsen, clausbecknielsen.net och Das Beckwerk. 2014 kom Madame Nielsens första roman, Den endeløse sommeren [På svenska 2016, Den oändliga sommaren, reds. anm.]. Nu har hon skrivit en ny roman, om sin vandring från Hellas till Danmark, som «by the way, ‘som av en händelse’» följer samma väg som flyktingarna.

Att känna krisen in på kroppen 

I Invasionen – En fremmed i flygtningstrømmen, följer vi denna resa. Berättelsen börjar i Berlin, augusti 2015, där Madame Nielsen arbetar med ett teaterstycke: ”Från den ena dagen till den andra flödade medierna över av bilder och berättelser om människor som strömmade in över gränserna.” Det väcker ett behov hos henne av att se situationen med egna ögon, känna den in på kroppen, göra något.

Som författare har Nielsen alltid intresserat sig för och uppsökt kriser och undantagssituationer, och utforskat fysiska och moraliska gränser. Romantrilogin Selvmordsaktionen (2005, på svenska 2007 som Självmordsaktionen), Suverænen (2008) och Store Satans Fald (2015) handlar om hur duon Nielsen och Rasmussens först försöker införa demokrati i Irak [symboliserad av en plåtlåda med påskriften ”demokrati” som de bär med sig reds. anm.], därefter genomföra demokrati i USA, och till sist starta en ny och bättre revolution i Iran – och lika mycket om problemen med den sortens ingrepp i andras liv. Spänningen mellan oss och de andra, och de gränser som vi drar upp för att hålla reda på vem som är vem, går som en röd tråd genom författarskapet.

Mötet med den andre ska fan inte handla om ”mig själv.”

Invasionen presenteras som en ”bildningsroman”. Lika mycket som den handlar om dem som kommer hit, handlar boken om oss, européerna: vilka är vi, och vad är vi på väg att bli? Nielsen målar upp en mångfacetterad bild, och vandringen är också en förflyttning i ett landskap av idéer och myter. Inför slående vackra vyer – ”allt andas sol och mytisk fred” breder det ohyggliga ut sig. I den sydtyska gränsbyn Passau vill ingen prata om flyktingarna, ”för att de är rädda, inte för flyktingarna men för sig själva och varandra, rädda för att flyktingarna ska få gemenskapen att spricka?”

En outsider i strömmen

Förra hösten, när debatten om ”strömmen” var som mest högljudd, försökte flera journalister ge krisen ett ansikte för att göra den mer greppbar. De följde enskilda människor och berättade deras, ofta hjärtskärande, berättelser. Nielsen tillvägagångssätt är ett annat. Hon beskriver möten med en mängd människor – flyktingar, migranter, frivilliga, vanliga medborgare – som ofta försvinner lika snabbt som de dykt upp.

Jag uppfattar din bok som ett porträtt i första hand av ”strömmen” som idé och händelse. Samtidigt skildras flyktingarnas öde som massa med grym precision.

– Utgångspunkten för min resa var inte att jag hade en bestämd historia som jag ville berätta, inte heller rörde det sig om en traditionell journalistisk utgångspunkt, snarare handlade det om – som ofta när det gäller min verkan i världen – vissa regler för liv och livets rörelser. […] Jag följde dessa vandringens regler och försökte samtidigt se och uppleva allt, ned i minsta detalj. Och de långa sträckor som jag vandrade i och som en del av strömmen, var jag underkastad samma ”flyktingströmmens lagar” som de andra, och en av dem är ”Möter du en människa, möter du henne aldrig igen.” […] Men självklart är det koncept, de regler för livet och rörelserna som jag följde, också ett val: Jag var inte ute efter att ge världen mer av samma sak, jag önskar alltid att ge världen andra bilder, andra berättelser än dem som det redan finns många av. Bland annat är den ”flyktingarnas öde som massa”, som du nämner, viktig att förstå och synliggöra som ett tecken för vår tid.

Men ”flyktingströmmens lagar”, som gäller för alla, blir regelbundet åsidosatta av andra lagar som understryker skillnaderna. Boken beskriver, med bitande ironi, hur Madame blir arresterad för att ha passerat en gräns som bara är öppen för flyktningar. I lägret blir hon en av de frivilliga som jobbar och sover på andra sidan av stängslet.

Madame lyckas inte helt med att bli en del av ”strömmen” – hon blir också stående utanför?

– Det är över huvud taget aldrig Madames (alltså min) avsikt att bli en oskiljaktig del av strömmen, att bli ett med den. Det är just i upplevelsen av skillnader som världen framträder i all sin komplexitet. Det idealiska i hennes vandring är just det att hon inte som journalisten bara önskar att vara där, i det historiska nuet, utan tvärtom vill beskriva sin egna parallella rörelse, som rör sig in och ut ur strömmen, in och ut ur det historiska nuet. På det sättet får hennes rörelse också en vertikalitet, en historisk medvetenhet, och det är viktigt i en tid som vår, där världen bara blir allt mer platt, horisontell, ett nätverk av relationer och händelser och nyheter och nu nu nu utan minne.

Självupptagenheten är en del av vår tid

Att utsätta sig för världen

Danmark, som Nielsen i boken konsekvent kallar ”The Land of DKay”, har infört mycket restriktiva flyktinglagar. I Norge diskuterar regeringen hur vi kan bli ännu strängare, så att flyktingarna inte ska frestas till att komma hit. Det är omöjligt att läsa Invasionen utan att bli medveten om sina egna privilegier, och våra myndigheters ovilja att dela med sig av rikedomen i norr.

Det här behovet att göra något, handlar det om att vilja hjälpa andra, eller om att utsätta sig själv för något som ett straff eller en självrannsakan?

– Det handlar i alla fall inte om självspäkning eller självrannsakan. Jag är intresserad av världen, människorna och mitt eget förhållande till och samband med allt detta, inte mig själv. Självupptagenheten är en del av vår tid, och jag försöker i den mån som det är möjligt att vända den ryggen och i stället bli en människa i världen, ett politiskt väsen. Det gäller att lämna den åskådarposition som de flesta människor i de rika delarna av världen har, dygnet runt uppdateras vi om allt det spektakulära som sker runt om i världen, men oftast utan att känna av det in på den egna kroppen, utan att göra något, och det är katastrofalt, det är The End of Democracy, så det handlar helt enkelt om att utsätta sig för världen, bli ett politiskt, observerande, handlande väsen, och därmed också om att göra något för och med andra människor. […] Mötet med den andre ska fan inte handla om ”mig själv.”

Som utvecklingsroman handlar Invasionen om den självinsikt som framträder just där gränser faller sönder: ”Hon är den enda som inte har här att göra. Och känner sig hemma. Är det verkligen sant? Ja, tänker hon. Och är plötsligt främmande inför sig själv. Och kan gilla det. Spänningen. Mellan mig och den främmande. I mig.” Just detta med det främmande i en själv är viktigt, menar Nielsen:

– […] I mötet med det främmande upptäcker man också hur främmande och osäker man själv är och det blir svårare, närmast omöjligt, att tro att man har mer rätt än den andre att vara här. Den över allt i Europa växande rädslan för och aggression mot det främmande gror ju särskilt bland och i människor som inte har mött någon av de främlingar de fruktar och hatar, inte har tryckt deras händer och sett dem i ögonen. Det är ganska banalt.

Hur blir Madame bemött i ”strömmen”? Kände du dig någon gång hotad, i egenskap av kvinna/icke-kvinna?

– Jag har försökt att låta svaret eller svaren på din fråga framträda i romanen, och om du läser den uppmärksamt kommer du se att jag som Madame sticker ut, skapar nyfikenhet, osäkerhet, och det är bra, det laddar mötena med spänning och potential. Jag kände ofta en spänning, en osäkerhet i mötena, men aldrig egentligen rädsla, jag möte aldrig uppenbar aggression och det beror bland annat på, tror jag, att något med det fina med flyktingströmmen var att ingen i den var säker, även soldaterna som försökte få den under kontroll, var osäkra på exakt vad de skulle göra; i strömmen var varje människas roll och identitet en förhandling i ögonblicket, vilket gjorde att det var svårare att vara tillräckligt säker på sig själv för att kunna förakta någon annan.

Häxans främsta kännetecken är att hon är oenig med alla de andra häxorna

Jaget som möjlighet

Medan genusfrågorna mest finns som en underström i Invasionen, har Madame Nielsen tidigare skrivit utförligt om frågor som rör kön, genus och kropp. I en essä från 2013 i den danska litteraturtidskriften Kritik beskriver hon sin vision: människan som ett väsen ”bortom kön”. Istället för att se kön som antigen något essentiellt kroppsligt eller något socialt konstruerat, försöker hon att få syn på vad som träder fram och är i rörelser, ”könet som möjlighet”.

Du har bytt identitet, försökt att vara ingen, försökt att vara gränslös. Är det mindre entydiga självbilder som vi behöver? Borde vi istället för att undra vilka vi är, pröva att frigöra oss från en fast identitet?

– Ja. Det är jag övertygad om. Nationalism, främlingsfientlighet, självupptagenhet, facebookande, självhjälpsböcker, diagnoser, utbrändhet osv. osv. har i stor utsträckning att göra med alltför fasta föreställningar om att vara någon bestämd. Det är svårare att hata den andre ifall du själv är den andre. Med det sagt tror jag att jag sällan har ”bytt identitet”, i vart fall har det snarare under långa perioder handlat om en ständig och antagligen livslång transformation, att ständigt bli en annan.

Hur kan vi befria oss från våra förutbestämda föreställningar om kön? Och måste alla komma underfund med detta på eget hand, eller finns det sätt samhället kan öppna upp för mer flytande könsidentiteter – till exempel ett tredje juridiskt kön, som nu diskuteras i Norge?

– Kanske är det jag talar om och förespråkar en ny sorts frigörelse, som den som den första kvinnorörelsen gick igenom under förra århundradet: att befria sig från behovet av annat än flyktiga identiteter. Förslaget om ”ett tredje juridiskt kön” är lite hopplöst, tycker jag, önskan om ett tredje juridiskt kön är bara en förlängning av en identitetspolitik som jag menar är en återvändsgränd, ännu en låda att placera människor i, och så får mänskligheten tre lådor man kan bli placerad i istället för två. Det är hopplöst. Jag tror på en ny frigörelse där varje människa själv måste få ansvaret, och den stora möjligheten som det innebär att hitta en väg och ett sätt att utveckla sin kropp och sitt väsens potential på. […]

Nielsen är starkt kritisk mot den så kallade identitetspolitiken, som är baserad på människors identifikation med en bestämd minoritetsgrupp. Alla sådana gemenskaper riskerar i slutänden att exkludera vissa, oavsett hur inkluderande de är tänkt att vara, skriver hon i Kritik.

 Hur ska minoriteter bli uppmärksammade och få rättigheter, om de inte kan sluta sig samman?

– Självklart finns det i varje historisk epok en rad problem som kräver att människor sluter sig samman i en rörelse och kämpar för något, men i vår rika del av världen, är det fan i mig andras rättigheter människor borde kämpa för, inte de egna: alla de milliarder människor som, bland annat som ett resultat av hur människor i Europa, USA osv. har levt på i årtionden, århundraden, inte har möjligheten att utkämpa den kamp som är nödvändig för att de ska kunna uppnå ett liv där de problem vi diskuterar här skulle ha relevans för dem. Och självklart finns det också i vårt samhälle, i Norge, Dkay och resten av Europa, många människor som befinner sig en situation, där de måste kämpa för sina rättigheter, eller kanske snarare möjligheter, och för en tid behöver sluta sig samman för att sätta sig själva och samhället i rörelse. Men inte för att skapa nya exkluderande identifikationskategorier. Utan uteslutande för att alla människor ska få lika stora möjligheter att själva få utveckla sitt särskilda människoskap, väsen, potential.

Den hotfulla gränslösheten

Madame Nielsen har tidigare pratat om sig själv som en häxa: ett farlig, magiskt väsen från myten och sagans värld. Häxans kulturhistoria visar att hon har blivit sammanknippad med en påtvingad kvinnlighet, gränsöverskridanden och rollbyten, och med det kosmopolitiska, det som inte hör hemma någonstans.

 Vilken är häxans roll i dag?

– Häxans roll är viktig. Häxan är missanpassad, egentligen oönskad, säger det som inte får sägas, det opassande, häxan vill inte vara en del av ett homogent ”vi”, häxans främsta kännetecken är att hon är oenig med alla de andra häxorna, hon bråkar… Jag vill gärna provocera, i den latinska betydelsen av ordet: pro-vocera: att kalla fram människor, kalla dem ur sig själva, ut i det öppna, där de upptäcker sig själva och världen och tvingas till att svara och handla.

Och det lyckas. Också om Invasionen till övervägande del fick positiv kritik, är det många som låter sig provoceras av Madame Nielsen och det hon står för. Efter en intervju om boken i Klassekampen, där hon bland annat uppmanar till avskaffandet av nationella gränser, beskyller sociologen Pål Veidien henne i ett läsarbrev från den 5 februari för att ägna sig åt moralism och sentimentalitet. Men irritationen har inte bara med författarens åsikter att göra, utan också hennes könstillhörighet: ”Estetiseringen av politiken är en grundsten i fascismen och vi känner igen det: klä dig i kvinnokläder, var konstnärlig och berätta om hur himla solidarisk du är.”

Varför provocerar och skrämmer gränslöshet så mycket, tror du?

– För att det i en så självupptagen tid som vår, i en så horisontell och internetanvändande platt och historielös tid som vår, är det skrämanade att man inte måste vara något bestämt, men snare möjligt, att det autentiska ”jaget” och det autentiska ”viet” är en illusion, en pervers dröm, att den enda värdiga vägen för mänskligheten och den enskilde människan är ut i utsattheten, ut i det ovissa, där det inte är så lätt att exkludera någon. Och ja, det är fantastiskt, men tragikomiskt, att jag blev beskylld för att vara fascist, ha!

Vissa menar att människor alltid kommer att dela upp världen i inne- och utegrupper, ”oss” och de ”andra”. Om gränserna när det gällde kön och nationalitet blev mindre skarpa, skulle inte det bara innebära att man drog upp nya gränser?

– Det kan jag inte säga något om. I sin oförmåga att göra bättre kommer människor säkert att medverka till skapa nya exkluderande sammanhang/gemenskaper. Men det är inte något argument för att till exempel acceptera den eskalerande nationalismen. Den är dödlig, destruktiv, idiotisk och historielös.

Carline Tromp

Artikeln är publicerat i något förkortad version med generöst tillstånd av tidskriften Fett. Översättning Martin Engberg