Erik Andersson: viljan till översättning

what-is-translating

ESSÄ. Erik Andersson är en av Sveriges mest erfarna översättare, med verk av James Joyce, J.R.R. Tolkien och Colm Tóibín på sin lista. I den här texten, ursprungligen en föreläsning, talar han om det omöjliga i att översätta. Och om att översättaren kanske också är och bör vara en författare.

Om man skall skriva någonting på t ex engelska, så kan man gå till väga på två sätt:

  1. Skriva på svenska och sedan översätta, eller
  2. Skriva direkt på engelska.

Det senare är ganska nyttigt. För om man utgår från en svensk text så får man alla de vanliga problemen med att översätta från ett annat språk till ett annat, medan man kan känna sig mera fri om man skriver direkt på engelska. Det man gör då, tänker jag mig, är att man kringgår de svårigheter som inställer sig. Om ett resonemang inte går att föra eftersom man saknar ord och uttryck i det främmande språket, så försöker man uttrycka sig på ett annat sätt. Och man kan göra det, man får göra det. Det finns inget original att kontrollera mot.

Vad heter ”kringgå svårigheter” på engelska? Vet inte. Jag skriver något annat istället. Det är härligt att kringgå svårigheter!

Om man nu istället skriver på svenska, det egna språket, så kan vissa problem också uppresa sig. Säg att jag vill skriva: ”Det regnade väldigt mycket.” Det är inte säkert att jag lyckas med det. Kanske blir det: ”Det regnade som bara den.” Eller: ”Regnet stod som spön i backen.” Eller: ”Regnet vräkte ner.” ”Det blev ett fruktansvärt regnoväder.” ”Regnet piskade mot fönstren.” ”Det var hällregn.” ”Ett redigt göteborgsregn torterade oss redan på förmiddagen.” Alla möjliga sådana här bevis på språkig rikedom anmäler sig alldeles automatiskt i huvudet. Men om jag skall skriva på engelska kanske jag får nöja mig med: ”It was raining very hard.” Jag kanske inte kommer på något annat. Och i det här fallet var det ju precis det jag ville ha.

Orden är så känsliga och förändras hela tiden av dem som använder dem.

Det finns exempel på författare som har bytt språk för att de vill bli kvitt sitt modersmål, alla idiom som kommer krypande över sidorna så fort man sätter pennan till pappret. Beckett, som själv bytte från engelska till franska, lät en av personerna i sin debutroman säga så här: ”Man kan inte se något glimmer hos d’Annunzio eftersom han förvägrar läsaren den kisel och flinta som framhäver det. I det enhetliga, horisontella skrivsätt som flyter utan missöden hos den stilmedvetne får man inget glimmer. Men i exempelvis Racines eller Malherbes perpendikulära verk, diamanté, myllrar det, inte sant, av blänkande bloss; där finns flintan och kiseln, en ändlös rad av enkla sentenser och vanligheter. De har ingen stil, de skriver utan stil, inte sant, de ger en uttrycket, blosset, det kostbara glimret. Kanske är det bara fransmännen som kan det. Kanske är det bara franskan som kan ge en det man vill ha.” Och berättarens kommentar: ”Döm honom inte för hårt, han studerade till professor.”

Det här var alltså ur Dream of Fair to Middling Women, en ihärdigt refuserad roman som inte kom ut förrän efter författarens död. Den har en del gemensamt med annat som Beckett skrev på engelska, romanerna Watt och Murphy till exempel: den är mångordig, associationsrik och oöverskådlig. Sedan gick han över till franska. Och det fungerade ju för honom.

Beckett var också verksam som översättare. Han översatte sig själv, från franska till engelska och från engelska till franska. Det här har skapat en del bekymmer för dem som översätter honom till andra språk. Vilket är originalet, om en text finns på två språk? Den första versionen, eller den sista? Skall man översätta båda på samma gång, och hur i så fall göra när versionerna skiljer sig åt?

För det är det intressanta: versionerna skiljer sig åt. När Beckett kommer till något som är oöversättligt, eller som förlorar eller förändrar sin mening på det andra språket gör han inte en dålig översättning, ordagrann men meningslös, utan han skriver om, ändrar tills det blir bra. Han använder sig av sin allmänna kunskap om författarskapet, som får förutsättas vara god, och använder sig av de vägar som det andra språket erbjuder.

Översättaren är en läsare. Översättaren är en författare. Översättaren är kanske också en översättare.

En författare jag arbetat med, också en irländare, är Colm Tóibín. Vi pratade litet grand om översättning en gång, och jag frågade honom om han själv hade översatt.

— Nej, aldrig, jag vet inte alls hur det går till, sade han.

Men så tänkte han efter och kom på att han faktiskt hade försökt en gång. Det var under någon workshop där flera författare som en övning skulle göra var sin version av ett kortare prosastycke. Jag tror originalet var på spanska, ett språk som Tóibín behärskar ganska väl.

— Först visste jag inte alls hur jag skulle göra, sade han. Men så blev jag intresserad. Jag tyckte att jag kunde se hur det kunde bli. Det var en sådan intressant scen. I can work with this. Det är möjligt att jag ändrade för mycket, men jag blev ganska nöjd till slut.

Jag lade märke till att den fras han använde, I can work with this, var samma som han hade använt tidigare på dagen när han hade suttit på en scen och försökt förklara sin kreativa process. Då var problemet inte alls språkligt, utan handlade om att hitta rätt scen för det han ville uttrycka. Jag kände igen det där momentet. En författare kan ju skriva vad som helst, men när det gäller att hitta rätt element som för handlingen eller diskussionen eller visionen framåt, då kan man uppfyllas av en pirrande känsla när man plötsligt kommer på vilka personer som skall vara med, vilket sammanhanget skall vara, vilken tid på dygnet — ja, vad det än kan vara för omständigheter. Plötsligt tänker man: I can work with this, förutsättningarna har blivit de rätta.

Och det här uttrycket använde alltså Tóibín om sitt enda försök som översättare. Man skulle också kunna beskriva det som att Tóibín i det här ögonblicket blev en läsare som såg bortom orden, som förstod vad som skulle förmedlas. Översättaren måste kunna vara denna läsare, för att sedan i nästa ögonblick bli den författare som gestaltar läsarens upplevelse. Och helst, men kanske inte nödvändigtvis, skall han använda precis de ord och uttryck som originaltexten använder.

Orden är så känsliga och förändras hela tiden av dem som använder dem

Översättaren är en läsare. Översättaren är en författare. Översättaren är kanske också en översättare.

För ett tag sedan var det en översättare som frågade sina kolleger varför de översatte. En del svarade en smula krasst att det var ett yrke som alla andra, man behöver mat på bordet. Andra sade att de var intresserade av språk eller att de tyckte om att lösa problem eller att de helt enkelt gillade litteratur och ville vara en del av den litterära processen. Inte så många sade att de hade ett behov av att uttrycka sig och att översättning var den genre som de kände sig mest hemma i.

Jag skall nu tillåta mig en tillbakablick på den period då mitt läsande nådde en sorts kritisk massa och krävde ett utlopp av någon art. Jag hade suttit hemma under hela högstadiet och läst böcker, sett på teveserier och spelat gitarr. Teveserierna gav ingen särskild impuls till göra någonting alls, och gitarrspelandet kunde leda till världsomspännande turnéer och en ofantlig rikedom — det var bara att se tiden an.

Litteraturen var ett mer akut problem. På gymnasiet fick jag kompis som hette Kenneth, och vi blev väldigt förtjusta i Franz Kafka. Ett stycke som hette ”Gamen” — ”Det var en gam, och han sargade mina fötter” — fascinerade oss oerhört. Men vad skulle vi göra med det? Jag hade idén att vi skulle skriva av texten på ett stort plakat och sedan gå runt med det i Alingsås. Det var dock svårt att se vad det skulle leda till.

Istället inledde vi en litterär gerillaverksamhet. På vår gymnasieskola fanns något som hette studieceller, väldigt små rum utan fönster och utan ventilation. Luften därinne hade aldrig bytts ut sedan den senaste ommålningen, så det luktade starkt av målarfärg, och satt man där en stund blev man tårögd och fick ont i huvudet. Där började vi skriva upp texter, mest låttexter av Kjell Höglund och Gunder Hägg, och vi skrev dem på det lilla utrymmet mellan taket och dörren.

Det här måste vara en av världshistoriens sämsta publiceringar. I rum där ingen kunde vara, på en plats som ingen kunde se, där gav vi offentlighet åt texter som förbryllade och fascinerade oss.

En annan text som vi klottrade i studiecellerna var hämtad från Frank Zappas första album, det i år femtioårsjubilerande Freak Out! Jag tyckte att allting med Zappa & Mothers of Invention var görfräckt, och jag gjorde ett ärligt försök att lära mig utantill den lilla text på omslaget som förklarade vad freaking out var för något. Jag hade märkt att jag hade en viss fallenhet för att komma ihåg låttexter och dikter, men Zappas text var hopplös. ”Freaking out is a process whereby an individual casts off outmoded …” Jag kom inte längre.

Jag tyckte att allting med Zappa & Mothers of Invention var görfräckt

Det föll mig aldrig in att jag skulle översätta stycket. Om jag i dag skulle göra ett hastigt försök skulle det bli så här:

Flippa ut — vad är det?

På det personliga planet är utflippning en process varigenom individen gör sig kvitt föråldrade och hämmande sätt att tänka, klä sig och uppföra sig för att på ett KREATIVT sätt kunna uttrycka sitt förhållande till den omedelbara omgivningen och till samhället som helhet.

Man kan tro att ”freak out” är det stora översättningsproblemet, men inom ramen för den här lilla texten kan det egentligen kallas vad som helst. I ett bredare perspektiv är det naturligtvis omöjligt att översätta, eftersom inget svenskt ord täcker så skiftande betydelser som ”a freak of nature”, ”acid freak”, ”it freaked me out”, ”football freak”, ”freak show”. Men då är vi inne på omöjligheten med att översätta, och det är ett ämne som inte alls intresserar mig.

När jag läste den här meningen som tonåring gjorde jag ingen analys av den, jag tror inte ens att jag kunde hålla den i huvudet i dess helhet. Jag såg vissa ord som appellerade till mig. Det var fråga om ”outmoded and restricting standards of thinking”. För mig var det ett sätt att formulera det centrala problem som kallades Alingsås: något som var mossigt och kvävande. Detta skulle man ”cast off”, kasta av sig. Man skulle tänka vad man ville, klä sig som man ville och umgås som man ville, och man skulle uttrycka sig genom konst och musik och litteratur så att både de man kände och de man inte kände förstod vad man ville.

Det här är också en sorts översättning, parafraserande översättning. Om man låter parafrasen styra kan man få något i den här stilen:

Flippar ut gör den som kasserar allt som känns mossigt och kvävande för att kunna tänka vad som helst, bära vilka kläder som helst och bete sig hur som helst. Den som flippar ut interagerar kreativt med sina vänner och med samhället i stort.

Fortfarande är det ingen bra översättning. Ordet ”interagerar” skär sig mot ordet ”mossigt”, och nu har det helt plötsligt blivit två meningar istället för en. Framför allt är det en helt annan röst som talar. Zappa har märkligt nog — i en text som handlar om att göra sig kvitt förstelnade former — valt ett av de mest formelartade framställningssätten. Det låter som en uppslagsbok.

På ett personligt plan är utflippning en metod för att utmönstra trångsynta och föråldrade normer som styr hur den enskilde skall tänka, klä sig och uppträda, för att därigenom kunna interagera på ett KREATIVT sätt med sin närmaste omgivning och med samhället i stort.

Nu låter det ändå litet bättre.

Genom att flippa ut kan patienten nå ett tillstånd där hon förmår bryta ner de normer som hämmar och hindrar henne mentalt likaväl som socialt, och det blir möjligt för henne att uttrycka sig konstnärligt i både mindre och större sammanhang.

Ja, nu blev det sämre igen. En lärobok i psykologi?

Det är viktigt att det utflippande som den enskilde bedriver i akt och mening att utgallra obsoleta och repressiva tänkesätt, klädmoden och umgängesformer också får avsedd effekt på kreativiteten så att det konstnärliga arbetet ej längre försummas vare sig i familjekretsen eller på samhällets därför avsedda arenor.

Vad var det där? En proposition från regeringen?

När Beckett kommer till något som är oöversättligt, eller som förlorar eller förändrar sin mening på det andra språket gör han inte en dålig översättning, ordagrann men meningslös, utan han skriver om, ändrar tills det blir bra.

Om vi säger att jag fortsätter att producera varianter av denna mening, och att vi sedan lägger ut allihop i en lång rad för att bestämma vilken som är bäst, så kommer vi medvetet eller omedvetet att ta hänsyn till en rad faktorer.

  1. Den första är det historiska sammanhanget. Vad betydde texten ursprungligen? — Här kan det vara intressant att notera att den förmodligen var missförstådd redan från början, kanske till och med av sin upphovsman. 1966 var ännu inte sommaren 67 med ”peace, love and understanding”, det var ännu inte 68 med studentkravaller och politik, men det var ju på väg dit. Zappa kände sig nog befryndad med en del av detta, men ganska snart stod det klart att han inte kunde befinna sig i en rörelse, egentligen oavsett vilken inriktning den hade. Tänka fritt var för honom betydligt större än att tänka rätt, eller rättare sagt: hans egna tankar var alltid rätt, han vaknade varje morgon med en segerviss känsla om att ha rätt, och han behövde ingen bekräftelse från auktoriteter eller folkrörelser. Och hippie var han verkligen inte: ”Hey punk, where you going with that flower in your hand?” frågar han en hippie i en låttext 1968 och låter honom svara: ”I’m going to a love-in to sit and play my bongos in the dirt.”
  2. Den andra faktorn är vårt eget sammanhang. Hur kan vi relatera till begreppet ungdomsrevolt? Lever vi kanske i en tid där ”outmoded and restricting standards of thinking” vore det mest radikala att torgföra? Är det så lämpligt att använda ordet ”kreativitet” om det annars bara används om kläder och smink? Orden är så känsliga och förändras hela tiden av dem som använder dem. — Nu resonerar jag som om det var självklart att en översättning skall inge läsaren samma känsla som originalets första läsare fick. Det är ingen idiotsäker metod, men nog det bästa provisorium jag har kommit på.
  3. Den tredje faktorn är — för att återvända till Colm Tóibín — jag själv som översättare. Vad kan jag göra? Can I work with this? I det här sammanhanget skulle jag vilja påpeka att jag är en bättre översättare i dag än jag var 1978 i studiecellen på Alströmerskolan. Ja, jag kom ju inte ens på tanken att det skulle översättas då. Jag skulle rent av vilja säga att texten betyder mer för mig nu, även om den var mer betydelsefull då: jag ser fler betydelser. Jag ser klichéerna i texten, i tanken bakom dem; men jag kan också med översättarens patenterade självsuggestion göra mig solidarisk med texten och känna vad det är som bär fram den. I can work with this — kanske syftar det framför allt på en arbetsmetod, men jag vill hävda att det också är vägledande, kanske avgörande, för alla de val man träffar mellan ord med snarlika valörer.

det här är kanske ett typiskt exempel på neanderthalhumor

Som översättare är vi vana vid att överbrygga avstånd i tid och rum, och vanligen är dessa klart definierade. I vårt exempel har vi en engelsk text från västkusten i USA 1966 som skall överföras till svensk text på den svenska västkusten 2016, inklusive en liten utflykt till Alingsås 1978. Även om vi ökar tidsavståndet dramatiskt till 2.500 år och Homeros versepos, så är det ändå fråga om texter skrivna i en kultur som vi har viss kännedom om.

Om man vidgar perspektivet ännu mer, varför inte till mänsklighetens hela historia, så har muntlig tradering varit det dominerande sättet att berätta och återberätta litteraturen. Det är intressant att tänka sig hur det fungerade: en litteratur utan original, ständigt i rörelse och i förvandling. Gränserna mellan författare, översättare och uppläsare måste ha varit flytande.

Den som vill veta mer om det här bör vända sig till folkloristiken: där arbetar man med både korta och långa tidsavstånd, både skrivna och muntliga källor. Bo Almqvist har givit en bra bild av hur muntlig tradering fungerar, exemplet han använder är en historia som kallas ”Den fulare foten”. Den handlar om en man som av en eller annan anledning råkar blotta sin ena fot, varpå en annan person säger: ”Det var den fulaste fot jag någonsin sett.” — ”Inte då”, säger den förste, ”jag slår vad om att det finns en fot som är ännu fulare.” Den andre antar vadet, varvid den förste blottar sin andra fot, och den är ännu fulare än den första.

Inte mycket till historia, kan man tycka. Den finns nämnd i en av de isländska sagorna från 1200-talet, och sedan finns den upptecknad från Irland i modern tid. Man tror att den är irländsk från början, eftersom det inte finns några andra spår efter den på Island än den litterära användningen.

När man ser på de olika versionerna slås man först av hur olika de är. Sammanhanget kan ändras rätt radikalt, och det är många sorters människor som deltar i berättelsen. Men ganska snart blir man förvånad över likheterna. Under över sju hundra år har de bärande inslagen i historien förblivit helt oförändrade. Och vem vet, det här är kanske ett typiskt exempel på neanderthalhumor.

Muntlig tradering är alltså både föränderlig och stabil. Det viktiga överlever, men sedan måste det till vissa anpassningar för att historien skall fungera. Berättaren ställs inför olika åhörarskaror och redigerar om texten för att få bästa möjliga effekt. Eller kanske anpassar berättaren materialet efter sin egen stil, så att den kan införlivas i hans repertoar.

De här anpassningarna handlar inte om klåfingrighet. Det är genom dem som historierna över huvud taget överlever. Berättaren eller författaren eller översättaren gör en analys av historiens beståndsdelar och utgår från det som är det viktigaste, och sedan får resten följa så gott det går. Somt kommer att falla ifrån, för att det har blivit obegripligt eller uttjatat; men somt kommer också att läggas till.

Jag skulle vilja återkomma till en sak som jag nämnde tidigare, nämligen att översättningens omöjlighet inte är något som intresserar mig. Det beror på att det faktiskt är omöjligt att översätta, om man med översättning menar en fullständig överföring av allt material i originalet. Jag sade också att målet för översättaren är att skapa samma effekt på läsaren som originalet hade på sin tids läsare. Detta är också i princip omöjligt.

Vad man däremot kan göra är att skapa nya verk, eller nya versioner av gamla verk. Det kan man alltid göra. Men för att göra det krävs det en smula entusiasm inför uppgiften. Det krävs att man har en vilja till översättning. Det är som den grekiske rapsoden som för hundrade gången skall framföra hela Odyssén. Han kanske är litet trött den dagen. Minnet har börjat spela honom spratt och det händer att han glömmer av vissa episoder. Han har fiender bland åhörarna som bara väntar på att han skall komma av sig, och om han avviker för mycket så sitter de och smackar på ett försmädligt sätt.

Vad skall han göra? Tona ner sin närvaro på scenen, gå på rutin, försöka göra så få misstag som möjligt? Nej, det var inte så vår rapsod gjorde. Han satsade allt han hade, timma ut och timma in, det tog dagar, veckor, månader, han kom i trans och visste knappt vad han sade. Och alla var överens om att det här var det bästa framförandet av Odyssén som de någonsin hade hört, denna vackra vår på Hymettos år 581 före en tideräkning som inte ens hade inletts.

Tyvärr finns det inga spår kvar av hans framförande. Det kan inte upprepas. Däremot kan det göras om på nytt, litet annorlunda, litet sämre kanske, men gott nog för sin tid. Lycka till!

Erik Andersson