Reportage: Från Stockholm till Bie och egen biennal

REPORTAGE. För drygt ett år sedan flyttade Marie Norin och Lars Hermansson från Stockholm till en liten ort utanför Katrineholm. De ville skapa bättre förutsättningar för att överleva som författare. SKRÅET har besökte dem.

Det är först nu de bor så att de har plats med alla böcker. För ett år sedan lämnade Marie Norin och Lars Hermansson Stockholm och flyttade till Bie. Ett litet samhälle utanför Katrineholm. Sörmland.

Hit kom människor från hela Europa under mitten av 1800-talet för att dricka brunn. Augustenbad hette badanstalten som husets förre ägare, Annelie Jordahl, skrivit en roman om. Inrättningen låg på tomten bredvid det stora, herrgårdsliknande tvåvåningshuset, byggt 1742. Ursprungligen uppfördes det som bondgård, men en tid fungerade övervåningen också som pensionat. Under brunnsdrickandets storhetstid.

Av badanstalten finns bara paviljongen kvar. Däremot är fler av de stora gårdarna från 1700- och 1800-talet bevarade. Också grannarna bor ståndsmässigt.

Skälen till Marie och Lars flytt från Stockholm var både privata och yrkesmässiga.

– Jag gick ju helt sönder när jag jobbade, säger Marie.

Vi har satt i oss köket. Trots att det är en vacker försommardag ute. Men det är lättare att tala fokuserat vid köksbordet.

Jag sa att jag var författare av praktiska skäl långt innan jag kände att jag var det.

Hunden Zappa har lagt sig tillrätta under bordet. Hundraser är jag dålig på, men han är valpaktig, har svart halvlång päls och når mig till knäna.huset

Marie arbetade inom psykiatrin tidigare och kände att hon radikalt behövde förändra sin livssituation.

Dessutom bodde de trångt. Och att det för priset av en lägenhet i Stockholm går att köpa ett rymligt 1700-talshus på en mindre ort, säger förstås något om bostadssituationen i Sverige 2016. På tomten finns också ett före detta sädeslager som i Lars och Maries regi har blivit en konsthall och scen för litteratursamtal. Det första ägde rum i maj, med vännerna Ann Jäderlund och Hans Gunnars som kom och pratade om hem och hemlöshet.

Temat var förstå inte slumpmässigt valt.

– Vi har flyttat och bytt hem. Och många byter idag hem av andra orsaker, säger Lars och syftar bland annat på de människor som tvingas emigrera.

Han har gjort ett radioprogram om detta, utifrån begreppet hembygd. ”Från Bagdad och Damaskus till djupaste Sörmland”, hette det och visade hur människor från hela världen, av vitt olika skäl, kan hamna på en liten ort med det surriga namnet Bie.

Samtalet om hem och hemlöshet, som Lars och Marie arrangerade, var välbesökt och lockade både tillresta och lokalt boende.

Hemmet, och om vi har ett eller inte, är förstås något som formar vår identitet. Det samma kan sägas om våra yrken.

Jag frågar Marie och Lars hur de skulle välja att presentera sig själva:

– Jag är författare, litteraturkritiker och radioproducent, säger Lars.

– Författare, säger Marie. Innan sa jag att ”jag skriver”. När jag fick det här livstids… [garanterad författarpenning red anm.] då började jag säga författare… Eller har jag sagt det innan?

Lars menar att hon nog har det. Vi börjar diskutera i vilka sammanhang man presenterar sig som författare och inte. Yrkesidentiteten i förhållande till vad man får sin inkomst från. Allt det som en skrivande människa måste syssla med för att hålla sig flytande. ”Vi är bägge författare och frilansare inom kulturprekariatet”, skriver de på Bie Biennals hemsida. De flesta som skriver, böcker eller på kultursidor, vet vad det innebär. Att aldrig få tillräckligt betalt för en artikel, eller ständigt behöva jaga jobb för att i slutänden ändå inte dra in tillräckligt med pengar.

– Jag sa också ”jag skriver” när jag gett ut ett par tre böcker, säger Lars. Det lät förmätet att säga författare. Men det blir så otroligt komplicerat i sammanhang med folk som inte skriver. Skriver? Vad menar du med det? Har du fått något publicerat? Och då måste man redogöra för hela sin ekonomiska situation. Jag sa att jag var författare av praktiska skäl långt innan jag kände att jag var det.

Jag gick ju helt sönder när jag jobbade

Marie beskriver det på ett annat sätt:

– För mig blev det ett glapp när jag började jobba inom psykiatrin. Ett tag slutade jag säga att jag var författare. Men efter ungefär ett år kände jag att jag tappade min identitet. Vem är jag som skrivande människa? Jag jobbar bara med annat. Då började jag säga att jag är författare. Desperat. Jag är författare, jag är författare. På gränsen till utbränd. Tredje året var det med förtvivlan. Jag är författare. Det är inte enkelt. Att vara författare är att skriva. Och det var inte möjligt under de åren.

– Men det där är ju lite av en dröm tycker jag, säger Lars. Jag säger författare först, litteraturkritiker sen och radioproducent sist i någon sorts hierarki. Men jag skriver ju väldigt lite i jämförelse med vad jag brödjobbar.

Men du är förläggare också, det säger du inte alls?

– Nej…

– Just förlagsverksamheten kostar ju till och med familjen pengar… säger Marie

– Det kanske är därför? Annars skulle jag noga säga förläggare, men det är nog just för att det så väldigt mycket är en hobbygrej…. Vi skulle ju kunna kalla oss curators, men det är ju också bara en utgift…fonster

Curators med egen Konsthall. Bie Biennal. Inrymd i ladan, ett gammalt sädesmagasin. Idén, eller i alla fall namnet, uppstod som en lek tillsammans med några vänner, bland dem Ann Jäderlund. En utställning varje år kanske var för mycket. Men vartannat kunde gå. Och vad skulle en konsthall i Bie annars kunna heta? Namnet först, verksamheten därefter. Ett annat förslag var annars en ANNuellt återkommande utställning, med Ann Jäderlund som stående gäst.

Nu blir det istället konstnärsvännen David Allen som ska utgöra det återkommande inslaget. Annars är frågan öppen om vilken form utställningarna ska få.

Jag frågar om den finns en skillnad mellan att skapa kulturarrangemang på en liten ort jämfört med i storstaden.

– Med Biennalen har vi helt fria händer. Vi har en egen scen. Det är svårt att göra sådan här saker i Stockholm. Det är dyrt, det är stor konkurrens. I Stockholm blir man mer beroende av att hitta lokaler, men också av att förhålla sig till det kulturlivet, säger Lars.

Gör det något med vad ni vågar placera på scenen?

– Ja, det tycker jag

Men Marie invänder, man är inte helt fri, menar hon. Statens kulturråd har kriterier för vilka kulturarrangemang som de anser att de kan stötta.

– Det går inte att ha två gubbar… särskilt som jag är gubbe, säger Lars

Marie instämmer:

– Och jag fyller femtio nästa år och är snart också gubbe…

Kommunen är mer tacksamma som bidragsgivare. De är mindre strikta med kriterierna, och ger gärna stöd. Bara arrangemanget har kvalitet.

– Men så är man friare på ett annat sätt, säger Lars. De offentliga samtalen i Stockholm handlar rätt mycket om en produkt. En ny bok, en ny teatergrupp på turné. En känd filosof som kanske inte kommer för att sälja en bok, men sig själv. Ingen kommer om det inte är aktuellt. Sedan är vi begränsade här på det sättet att vi inte kan göra samtal som är för specialiserade. Då kommer ingen och lyssnar.

Här har än Spelperkes föräldrar och Spelperke själv bott

bild21
Marie har planer för hur Bie Biennalen ytterligare ska kunna engagera lokalsamhället. Genom skrivarkurser för ungdomarna som avslutas med café och uppläsningar. Och en barnboksfestival. Det finns några latinamerikanska barnboksförfattare som hon gärna skulle vilja locka hit. Hon vill arrangera något som tar barnlitteraturen på allvar, som kanske kan ta fasta på barnens egna skrivande och sedan får växa.

Går det att locka barnen och de unga kommer också föräldrarna. Den som gör kulturarrangemang på en plats som Bie kan inte göra sig beroende av en tillresande publik från Stockholm.

Men hur kom det sig att det blev den här platsen? Och att det alls blev?

De hade länge frågat sig ifall det gick att bli skuldfria. Leva på stipendierna, inte vara ägda av banken. Och så pratade Lars med husets förre ägare, Annelie Jordahl, på en releasefest och fick veta att hon ägde ett hus tillsammans med sin före detta man. De var skilda sedan flera år. Huset hade börjat bli en börda.

Spontant lät Bie för långt bort. Och Marie, som ursprungligen är från Skåne, sa nej redan i bilen. Det var alldeles för mycket skog.

Men när det klev innanför dörren kändes allt rätt. Både Marie och Lars kände ”Här kan vi bo.” Och efter att ha fått provbo en helg bestämde de sig.

Skuldfria har de inte riktigt blivit ännu, eftersom de har kvar en lägenhet i Stockholm där Maries son bor. Och för att Marie ska kunna göra färdigt sin terapeututbildning behöver hon vara i Stockholm ett par dagar i veckan.

– Men det största skälet var nog att få livskvalitet… och ett eget arbetsrum, säger Marie.

Och så var det där med Maries jobb, att hon kände att hon höll på att arbeta sönder sig inom vården. Innan hon började utbilda sig till terapeut.

Känns det här som hemma nu?

– Jag känner mig hemma i huset. På gården. Jag känner mig inte hemma i Katrineholm… eller där uppe i Bie… säger Lars.

– Jag är så mycket i Stockholm fortfarande. Men jag känner att jag vill bli kvar här. Efter två dagar i Stockholm längtar jag hit, säger Marie.

Lars igen:

– Här nere där jag går med hunden, känner jag mig lika hemma som på Södermalm

De hade länge frågat sig ifall det gick att bli skuldfria. Leva på stipendierna, inte vara ägda av banken

Vi har suttit i köket och pratat. Under samtalet har Marie lyft ned ett gammalt fotografi av huset från väggen för att visa det. Lars har tagit det och vänt på det och upptäckt en i blyerts nedtecknad familjekrönika av bibliska mått på baksidan. Här har än Spelperkes föräldrar och Spelperke själv bott. Texten berättar om arv, död och danssjuka. Namn efter namn på dem som bott under den före detta bondgårdens tak radas upp.

Ett hus från 1700-talet har sin historia.

hornen

Isädesmagasinet aka Bie Biennal har det en gång spelats kabaré när huset ägdes av paret Monika och Roger Hassle. Nu pågår det förberedelser inför utställningen som ska hållas i slutet av sommaren. En konstnär har beordrat skrapning av de blå fönsterkarmarna, för att de ska se ålderdomliga ut på rätt sätt. På ett bord ligger vad som på avstånd ser ut som två krokiga, grånade grenverk. Eller möjligen älghorn. Vid en närmare titt visar det sig att det inte alls är två identiska formationer. Den ena ”grenen” är en kopia, fabricerad av små bitar som sats samman av andra grenar. Samma konstnär ska bygga en kopia i naturlig skala av paviljongen som står på tomten intill. Den som i stiliserad form pryder Annelie Jordahls roman Augustenbad en sommar.

Under rundvandringen uppstår det hela tiden praktiska spörsmål. På det mellersta planet i sädeslagret är luften behagligt sval denna varma dag i juni, men på det övre planet, där utställningen också ska inrymmas är det kvavt. Hur påverkar det utställningen? Ett bristfälligt räcke på den provisoriskt hopsnickrade balkongen väcker frågor, hur kan det byggas stadigare för att gästerna inte ska trilla ned?

Vi går över till granntomten. Där brunnen finns. Den berömda. Hunden Zappa snor runt fötterna på oss, och jag fotograferar Marie och Herman vid paviljongen dit inte bara Europas societet kom, utan också de minde bemedlade, kom för att dricka brunn. I Augustenbad fanns ett socialt engagemang som skilde badanstalten från andra, likvärdiga etablissemang.bild4

Innan vi skiljs åt pratar vi lite om skrivandet. Marie säger att hon stryker mer än hon skriver, men att det egentligen inte är ett problem, eftersom hon skriver så mycket. Och att hon är en i grunden lycklig författare, men att hon precis lagt ett större romanprojekt på hyllan, eftersom hon kände att texten skorrade falskt. 5-6 år av bortkastad skrivtid? Hon säger att hon grät en kväll och en natt, lade sig för att sova och på morgonen fanns där en ny idé, som hon nu skriver utifrån.

Skrivandets yttre omständigheterna är kanske en sak, de inre en annan. Eller som en kollega sa när Marie fick garanterad författarpenning: ”bra, då kan du ju skriva vad du vill, utan att behöva bry dig om vad kritikerna säger”. Men så enkelt är det förstås inte, för även om författaren struntar i vad kritikern säger, är det inte säkert att förlagen som ger ut författaren gör det. Och den inre kritikern kanske trots allt är den hårdaste. Herman är precis klar med en bok, och säger att han tvärtom alltid är entusiastisk, och hoppfull. Ända fram tills att boken går i tryck och kommer ut. Hur mottagandet än blir känns det alltid futtigt i jämförelse med de storslagna föreställningar han haft om boken under skrivandet av den. När boken sedan ligger där i handen och recensionerna börjar komma drabbas han alltid av insikten: ”ja, just, det var bara en bok”.

Att vara en etablerad författare är inte heller en garanti för att få ge ut fler böcker. Om inte dina titlar säljer pallvis.

I ett sådant perspektiv framstår det som en konstnärlig överlevnadsstrategi att som Marie och Lars skaffa sig en egen plattform att verka på och från. Även om sambandet mellan en självständig ekonomi och en tankemässiga frihet från skapandes demoner kanske inte är en helt enkel sak att reda ut.

Och om hemmet främst är det stråk hundpromenaden följer kan jag också tänka mig bedrövligare platser att förlägga den på än i Bie. I alla fall en varm dag i juni med sprängande grönska på träden och blommande rapsfält utanför bilfönstret.

Martin Engberg

img_4505
För mycket skog?