Huset: att hantera research! av Eva F Dahlgren

Fackbok. Hur gör en författare som måste hantera mängder av research? Eva F Dahlgren, författare till Farfar var rasbiolog och Fallna kvinnor, delar med sig av vad hon samlat på sig i sin verktygslåda under åren.

Golvet belamrat med böcker. Högar med papper. Och halvt urdruckna tekoppar på bord och piedestaler. Så såg det ut hos Sigrid Gillner, farfars väninna från det vegetariska matlaget i Uppsala.

Sigrid bodde i skånska Viken och var den enda författare jag kände som barn och tonåring. Jag ville bli precis som hon. Bo i ett litet hus vid Sundet med rosa stockrosor i trädgården. Gå omkring i långa klänningar och stora sjalar och beställa maten från hotell. Vara författare.

”Skriv”, sa hon till mig. ”Har du inget papper, så skriv på en påse!”

Jag beställer inte maten från hotell. Men papper har det blivit. Mycket papper.

För hur fångar man en tid och en mentalitet? Jag gör så gott jag kan

Jag önskar att jag vore mer digital, men nu är jag inte det. Jag skriver mina manus för hand med blyertspenna på olinjerat papper. Sedan skriver jag in och redigerar texten på dator. Det finns avancerade datorprogram för att ordna upp researchen, men jag är analog. Kanske tror jag att jag har mer kontroll om jag kan fysiskt sortera och lägga materialet i högar. Men jag blir trött i huvudet av att se dem.

När jag skrev min bok Farfar var rasbiolog, som kom ut 2002, hade jag arbetat som journalist i nästan 30 år och dessförinnan bara skrivit intervjuboken Kvinnor på bruket. Jag hade inte en aning om hur man hanterar stor research och får ihop det till en bok, som går att läsa. Lyckligtvis finns det skickliga förlagsredaktörer.

Jag insåg att jag behövde en verktygslåda. Men vad skulle den innehålla? Nu har jag skrivit några böcker och vartefter lagt ner olika verktyg. En del har visat sig användbara, fast jag måste vässa och förfina dem hela tiden. Med hjälp av dessa lägger jag numera lika mycket tid på konstruktionen av min berättelse, som på själva skrivandet.

Det största ”lyftet” för mig blev när jag kom på att jag kunde se mig som byggnadsingenjör och bygga ett fiktivt hus, där jag kan placera mina karaktärer och min research. Fördelen med ett fiktivt hus är att man inte behöver bry sig om sådant som tomtmark. Eller grannar som klagar. Jag bestämmer själv hur stort det ska vara.

Ändå måste jag begränsa mig. Jag kan inte bygga skyskrapor.

Mina böcker utgår alltid ifrån en fråga. I min kommande bok använder jag frågan som titel: Vad hände med barnen? Undertiteln Hur de minsta blev en handelsvara ger en viss avgränsning. Den handlar alltså inte i första hand om vanvård av barn, utan om värdering, prissättning av barn som fosterhemsplaceras. En annan avgränsning finns i själva utgångspunkten för boken. Jag ville följa upp några av barnen till de prostituerade kvinnor, vars liv jag följde i min förra bok Fallna kvinnor.

Men det var förstås inte tillräckligt. Det finns hur många barn som helst. Jag snävade in ytterligare genom att börja i arkivet från Lilla Hemmet i Stockholm. Här vårdades barnen till flera ”fallna” kvinnor för medfödd syfilis. Ett myller av barn trädde fram. Jag fotograferade journalerna och lade sedan över dem i datorn. Några barn skrevs ut med orden ”Nu frisk från sjukdomen, men i stället idiot”. Dem valde jag bort, eftersom jag var nyfiken på hur de klarade sig ute i samhället, inte på anstalt.

Jag bestämde mig för två jämnåriga flickor, som lämnade Lilla Hemmet samtidigt. De blev båda fosterhemsplacerade på Gålö i Stockholms skärgård. Här bedrevs ett stort fosterbarnsexperiment under 80 år med närmare 1000 fosterbarn, som öns arrendatorer tvingades att ta emot för att inte förlora sitt arrende.

Dessa två flickor fick bli huvudkaraktärer och bo i mitt fiktiva hus. Men ur de cirka tusen ansökningarna till Gålö, som också finns på stadsarkivet i Stockholm, vällde det fram öden. Nästan små biografier över gatubarn och föräldralösa barn, som omhändertagits av myndigheterna. Jag fotograferade och kopierade sedan de mest intressanta.

För många barn. För mycket papper. Några av barnen ville jag ha med på ett hörn i boken. Men hur skulle jag bära mig åt för att inte tappa bort dem? De skulle behövt dagisvästar i neon.

Jag byggde ut mitt hus. Gjorde några sidorum i en korridor där jag placerade bikaraktärer. Tänkte att jag får se om de bankar på dörren så småningom och pockar på uppmärksamhet. Några gjorde det.

Rummen blev lite olika, både vad gäller färg och tapeter. Några av bikaraktärerna fick bo i ett ljust rum. Ett nådens rum. För är det något jag lärt mig under årens lopp, så är det att om materialet är tungt och mörkt, så måste solen skina ibland. Det kan inte alltid råda mörker.

Ibland måste också fönstren stå öppna, så att dofter och ljud kan leta sig in. En psykolog påpekade att människor upplever världen olika beroende på vilket sinne de använder sig mest av. Det försöker jag tänka på när jag skriver. För en del läsare är det viktigast hur det ser ut, men för andra kan det vara hur det luktar, hur det låter eller smakar.

”Skriv”, sa hon till mig. ”Har du inget papper, så skriv på en påse!”

Men hur ska berättelsen läggas upp? Här har jag lagt en kurs i dramatik i min verktygslåda. Framförallt påminnelsen att spara på information. Alltså att göra tvärtemot vad jag fick lära mig som nyhetsreporter på TT. Då skulle man skriva så att redigerare på tidningarna kunde stryka texten bakifrån och all viktig information ändå finnas kvar i ingressen. Nu berättar jag inte allt på en gång, utan använder mig av huset och lägger hemligheter i garderober och på vinden eller i källaren. Där får de ligga tills det är dags att gradvis avslöja dem.

Mina karaktärer är inte inspärrade i huset. De går ut, de rör sig i samhället. Men hur ska jag orientera dem i tid och rum? Jag försöker göra det genom ännu mer resarch – och här har jag alla förutsättningar att gå vilse eller drunkna. För hur fångar man en tid och en mentalitet? Jag gör så gott jag kan. Läser facklitteratur och doktorsavhandlingar om den aktuella tiden och temat, romaner och dagstidningar på mikrofilm, inte minst annonser och små notiser. Det jag fastnar för tar jag kopior på – återigen dessa papper. För att hitta i dem har jag börjat färgkoda informationen. Det har jag lärt mig på biblioteket. Jag sitter mycket i läsesalen och där sitter också juriststudenter med lagböcker fulla av färgglada postit-remsor som sticker ut. Vilken bra idé, tänkte jag när jag såg detta och gick och köpte likadana. Så numera bestämmer jag att till exempel fakta om lagstiftningen kring fosterhemsplacerade barn är rött, information om Gålö-inrättningen är blått, fakta om syfilis är grönt och så vidare. Det sparar mycket tid, eftersom jag tidigare aldrig kom ihåg riktigt var jag läst en uppgift. Och inte heller var den skulle höra hemma.

Ytterligare en lärdom har varit att skriva in i manus direkt var jag hämtat en uppgift eller citat. Det gör det lätt att faktakolla sedan när det är dags att slutföra texten och då tar jag förstås bort det.

Ja, mycket papper blir det. Men mitt hem ser inte ut exakt som Sigrids. Jag proppar inte hattaskar och kakburkar fulla med anteckningar och brev.

Det finns gränser även för mig.

Eva F Dahlgren