Större än boken? Eller: alla känner Maj.

Foto: Göran Segeholm

Hur är det för författaren när en romankaraktär växer sig utanför bokens pärmar? Skrået frågade Kristina Sandberg.

Efter att ha skrivit böckerna om hemmafrun Maj har Kristina Sandberg fått resa land och rike runt för att prata om sina böcker i allmänhet och sin huvudperson i synnerhet. Det anordnas litterära resor till Örnsköldsvik och Maj har fått en egen kokbok, I köket hos Maj.

Vad tänker du – som författaren bakom böckerna – om den respons din romankaraktär fått hos läsarna?

Jag tänker att Maj som fiktiv litterär karaktär gör det möjligt för läsaren att göra henne till sin egen ”Maj”. Om jag hade skrivit rent biografiskt om min faktiska mormor så hade det antagligen smugit sig in något voyeuristiskt – att man står utanför och tittar på en annan familjs öde. Jag har en så stark känsla av att läsarna är mycket mer intresserade av att komma i kontakt med Maj inom dem själva, eller olika Maj i deras närhet när de läser. Och jag tror det är viktigt att det var en på många sätt oskriven historia, som så många av oss ändå har minnen och erfarenheter av genom släktingar. Alltså den vanligaste reaktionen jag får, är att läsare berättar om sin inre Maj eller sina Maj-släktingar. Och det gör mig väldigt glad – alltså att de kommer i kontakt med sina egna berättelser eller får en ny förståelse för sina mödrar och mor/farmödrar.

Och fortfarande får jag fel namn i media – kan heta Karin, Kerstin, Katarina och olika efternamn på S – men Maj är det få som ger fel namn. Är inte det egentligen ett fint uttryck för litteraturens möjlighet att nå bortom fixeringen vid ”Författaren”?

Jag pratade om Majtrilogin i Småland, och då kom det fram en manlig politiker och sa att ”det här får du väl höra jätteofta, men jag vill gifta mig med Maj. Min fru är superfeminist – tänk att få vara gift med Maj.”

Många har uppenbarligen uppfattat Maj som en närmast verklig person. I och med kokboken är det som att hon får ta ytterligare ett steg ut från fiktionen in i vår värld. Var det en självklarhet för dig som författare att låta henne göra det?

Maj är verklig som Maj kan man väl säga. Hon finns ju inte IRL – men hon finns inom bokpärmarna och hos sina läsare. Angående kokboken var jag mest rädd att den skulle trivialisera Maj – men med Lotta Kühlhorns stora kunskap om den här tidens idéer om köket, formspråket och allvaret i projektet så känns det som ett ytterligare sätt att låta alla Maj bli synliga i sina trånga arbetskök. En bok finns kvar, maten som lagades och allt som diskades och städades försvinner ju. Bilderna och recepten i kokboken blir liksom en idéhistorisk kunskapskälla till vår moderna husmodershistoria.

Kan du ibland uppleva att Maj blivit kidnappad av bokens läsare? Eller att Maj kidnappat ditt författarskap? Känns det möjligt för dig som författare att nu lämna Maj, och börja skriva på andra böcker och låta andra romankaraktärer ta form?

Nej, det tror jag inte att jag har känt. Jag kan bli irriterad när läsare dömer Maj utifrån vår moderna blick och inte sätter in henne i 30-talets ideologier och föreställningar om kön och klass. Jag tror att kunskapen om hemmafrun och husmodern som politisk idé och praktik är ganska liten – jag lärde mig enormt mycket när jag skrev romanerna.

Däremot är det förstås något helt nytt i mitt författarskap att skriva ”efter Maj”. Jag kan ju inte göra om just det här projektet. Jag kommer antagligen göra läsare besvikna… Men då är det bra att sträva efter Joyce Carol Oates hängivenhet till själva skrivandet – hon är ju framförallt trogen sin egen skrivande process. Men det har helt enkelt inte funnits tid för mig att skriva något nytt skönlitterärt efter böckerna om Maj …

Vad är det underligaste som har hänt dig för att du gett upphov till Majs existens?

Jag pratade om Majtrilogin i Småland, och då kom det fram en manlig politiker och sa att ”det här får du väl höra jätteofta, men jag vill gifta mig med Maj. Min fru är superfeminist – tänk att få vara gift med Maj.” Men han är faktiskt den enda, och första som har sagt det!

Det mest rörande var ett brev från en gammal kvinna, över 90 år, som skrev att trilogin handlar om hennes liv. Och att hon hela sitt liv trott sig vara ensam om tvivlen, skammen över att så ung blivit med barn utanför äktenskapet, svårigheterna i det äktenskap som sen tvingades bli. Men genom att läsa trilogin förstod hon att hon inte var ensam och tackade mig för böckerna. Det brevet fick jag samma dag som Augustprisutdelningen var – och då kändes det faktiskt som om det där med ett eventuellt Augustpris egentligen inte skulle spela så stor roll.

Kristina Sandberg intervjuad av Martin Engberg