På två kryckor genom litteraturen: Om att skriva på ett språk bland andra språk. Jesper Brygger i intervju med Martin Engberg

Det var en av de där soliga dagarna i september som jag träffade Jesper Brygger på Litteraturhuset i Göteborg för att prata om hur det är att bo och verka i ett land, men publicera böcker i ett annat.

Det kom att bli ett samtal om litteraturens begränsning av de nationella förutsättningarna, skillnaderna mellan danska och svenska författarutbildningar och hur litterära värden skapas i de respektive länderna. Och hur förlusten av den dagliga kontakten med ursprungsspråket kan befria den som skriver från illusoriska föreställningar om språkets autenticitet.

Att Jesper Brygger ens hamnade i Göteborg framstår mer eller mindre slumpartat. En bekant ”ur författarvärlden” visade honom ett informationsmaterial om Litterär gestaltning. Han hade inte hört talas om utbildningen tidigare, men kände att ”något behövde hända” med skrivandet och tog ett snabbt beslut och skrev en ansökan. Det tog en dag och en natt.

Vad kände du behövde hända?

JB: Utbildningen var pan-skandinavisk. Det gav en möjlighet att gå in i ett annat samtal som kändes mindre lokalt, mindre stängt, mindre beroende av att vara etablerad som författare. Möjligheten att bli påverkad av andra traditioner tilltalade mig. Den danska miljön var ett ganska begränsat rum, man pratade om samma saker och du vet… det här var helt enkelt mer tilltalande.

Hade du debuterat då?

Nej, jag hade inte debuterat. Så hela mitt författarskap uppstod faktiskt här i Sverige. Jag hade väl publicerat lite i tidskrifter, småsaker…. Gjort en del läsningar. Jag hade skrivit i många år, kämpat med osäkerheten som det innebar. Jag hade också haft komplex, ville jag eller ville jag inte? Jag kämpade emot det här valet man måste ta, om att jobba, att bestämma sig. Så det var ett sätt att säga till mig själv, okej nu flyttar jag, som en hjälp att ta vissa val. Okej nu gör jag det här… Sedan ringde de till mig och sa: ’Hej vill du ha en plats?’ på en skola som jag inte hört om innan jag sökte, och så hörde jag mig själva säga ’klart jag vill’. Så jag hade ingen aning om vad det var egentligen. Det var mer att det skulle hända något.

Sedan blev jag kvar här av olika privata anledningar.

Han träffade helt enkelt kärleken på utbildningen och har bott här i tio år nu.

Jag frågar hur det fungerade att komma till en utbildning där deltagarna kommer från flera olika nordiska länder och förväntas göra kvalificerade läsningar av varandras texter.

JB: Det fungerade på olika sätt…

Hur fungerade det för dig?

JB: läsningarna fungerade ju inte särskilt bra till att börja med, många hade väldigt svårt att läsa mina texter…

Det finns en föreställning från svenskt håll om att danska är väldigt svårt att förstå.

JB: Ja, det var den här illusionen att danska är svårt, så egentligen fick jag inte så mycket ut av den kritik andra gav mig. Däremot fick jag väldigt mycket ut av att prata… artikulera en kritik av andras texter. Därför var det en möjlighet för mig att göra klart för mig själv vad jag tänkte om litteraturen. I och med att jag skulle formulera det för andra. Jag tror på att kritik måste gå båda vägar. Alltså om jag har ett krav på någon måste jag fråga mig själv… gör jag själv det här? Om svaret är nej… måste jag göra det. Tänker jag. Så kritiken var också en form av självkritik som jag försökte formulera.

Sedan var det också intressant för mig på ett annat sätt. Jag var inte publicerad och hade inte någon publik, men det fick jag de här två åren. Jag skrev rätt mycket. Jag skrev första utkastet till en roman. En diktsamling. Två diktsamlingar. Och de medstuderande och lärarna blev min publik. Det intressanta med det var att jag skrev på danska till en publik som inte har danska som modersmål. Och det fick mig att tänka mycket över ’hur mycket av det här förstår de? Vad förstår de inte? Vad vill jag säga? Vad vill jag skriva?’ Det gav insikten att skriva är att skriva på ett språk bland andra språk. Jag fattade plötsligt att jag inte skriver i någon sorts universell mening, så att alla kan förstå vad jag har skrivit. Jag kan inte göra en blinkning, textmässigt, och förvänta mig att alla förstår. Det vill säga … vem kommunicerar man med? Vem talar man till?

Det är grundläggande litterära frågor. Upplevde du att de blev extra förstärkta i det här sammanhanget?

JB: Absolut, absolut. När man skriver inom sitt eget språk kan man skriva en enkel rad och folk som har haft samma kulturhistorisk bakgrund förstår att ’Jaja, nu parafraserar han det här barnprogrammet från sent 70-tal.’ Man kan förväntar sig att ’hints’ går hem, det kan man inte på ett annat språk… Det blir läst på ett annat sätt.

Det hänger ihop med identitet och ideologi, tror jag. Hur man undervisar på författarskolorna i Danmark och Sverige har oerhörd stor betydelse

Nu har du debuterat, men inte i Sverige. Du befinner dig i två litteraturer på två olika sätt. Hur är det?

JB: Det är både underbart och förfärligt.

Om vi börjar med det underbara…

JB: Det är underbara är att det tillåter mig att ha en viss distans. Till båda. Alltså att jag ser på fenomen som uppstår i svensk eller dansk litteratur med lite andra ögon.

Vad tänker du på för sorts fenomen?

JB (tyst en stund): Nu blir det svårt… jag kan säga något om den stora skillnaden mellan danska och svensk litteratur. Det hänger ihop med identitet och ideologi, tror jag. Hur man undervisar på författarskolorna i Danmark och Sverige har oerhörd stor betydelse… Jag har massa vänner som har gått där, och jag undervisar ibland på danska skrivkurser. Den metod man använder på danska skrivkurser generellt kallar man ‘prima vista-läsning’. Det vill säga att du får en text, du får den direkt. Vi sätter oss i ett rum, någon som har skrivit texten ger dig den, och säger nu har du fem minuter att läsa den och sedan ger du respons…

I Sverige däremot är det oftare så att man förbereder sig först. Det tror jag ger två olika läsningar, men också två olika sätt att se på text. I texter som kommer från den danska författarskolemiljön är fokus större på vad som står på sidan. Du kan inte läsa hur långa texter som helst, du måste svara snabb. Det vill säga, du kommer prata mycket om vad som händer på meningsplanet. Du kommer att sitta och diskutera ’ska kommat sitta där… hur använder du metaforer? Använder du metaforer?’ Det blir en diskussion som inte handlar så mycket om större diskurser för det har man inte tid med.

I dansk litteratur finns en extrem, på gott och ont, närvaro i skriften. Du ser det på meningarna. Och det är också där intresset ligger. Du kan få väldigt fin respons i Danmark om du skriver bra.

I Sverige kan diskussionerna få en större abstraktionsnivå. Det kan handla om större teman, utanför texten. Vilken ideologi finns det i texten? Vad finns det av andra sammanhang?

Om närvaron på sidan är hög i den litteratur som skrivs på danska författarskolor, kan han se det omvända förhållandet i texter skrivna av svenska författare, att en del inte ägnar meningarna tillräckligt mycket uppmärksamhet. Att den där totala närvaron inte finns där, men däremot alltså ett bättre grepp om de större sammanhangen.

Vad är nackdelen med att vara verksam i två litteraturer. Du är synlig i Göteborgs litteraturliv, men Göteborgs Posten skriver inte om dina böcker, för att ta ett exempel.

JB: Här är jag uteslutande någon som håller på sekundärt. Författare är inte en identitet som är uppenbar i min praxis här. Och det är okej, men det ger också en känsla av att inte bli sedd som en hel person. Det danska är en liten miljö, alla känner varandra… man har väldigt mycket sammanhang där man möts och mycket uppstår ur det, så klart. Att någon säger ‘ska vi inte göra det här’ tillsammans, till exempel.

När svenska poeter läser har de flesta en rytm som texten inte har, det handlar inte om vad det står i texten. Det är en norm för hur man ska läsa.

Hur hamnar du i förhållande till det?

JB: Det är jag ju så klart i någon grad isolerad från. Jag kan inte gå ut och dricka öl med kollegor. Det känns ju… ibland som en form av isolering. Man kan tänka ’är jag helt glömt?’ Om man t.ex. inte har fått en inbjudan till att läsa. Vilket är lite trist att prata om för att det är det eviga författargnället… men det handlar inte bara om det. Det handlar också om att inte vara i ett sammanhang där man på något sätt är representerad… Jag skriver på avstånd.

Har det några fördelar också? Rent litterärt?

JB: Det finns en frihet i det också… Jag kan se att så här gör man i Sverige, så här gör man i Danmark och ha någon form av dubbelt perspektiv som för mig och mitt skrivande är stimulerande.

Vad ser du som har en utblick över två litteraturer, som vi som är nedsänkta i olika litteraturer missar? Vad tror du blir synligt för dig?

JB: Synligt för mig tycker jag att både dansk och svensk litteratur i allra högsta grad… det kanske låter som en kliché… att de är utpräglat nationella … och kanske är det så att de flesta litteraturer är nationella. Det som kommer upp på bästsäljarnivå blir något annat, men då blir det också meningslöst att prata om…

Finns det ingen global litteratur? Eller interkulturell litteratur?

JB: Det vet jag inte… Jag pratade med den somaliska författaren Nuruddin Farah som var här i Göteborg i maj, som har levt hela sitt författarliv utanför Somalia. Han skriver på engelska, men när jag pratade med honom sa han ’nej, jag skriver fortfarande till somalier om Somalia. Det är där mitt öde finns.’ Han skriver visserligen på engelska. Skriver du på danska och svenska är du ju också i språket på något sätt. Om man vill det eller ej. Skriver i en väldigt begränsad nationell ram.

Tror du att vi är inbilska och tror att vi inte är nationellt bundna?

JB: Ja, det tror jag. Absolut. Det är en illusion vi gärna vill ha. Men vi är det mycket mer än vad vi tror. Faktiskt, det tror jag. I Sverige talar man annorlunda om litteratur, man beter sig annorlunda, man skriver annorlunda än man gör i Danmark. Man läser annorlunda från scen. När svenska poeter läser har de flesta en rytm som texten inte har, det handlar inte om vad det står i texten. Det är en norm för hur man ska läsa.

Tror du att vi egentligen är ännu mer lokala? Litteraturen i Göteborg…

JB: Kanske mer i Sverige än i Danmark.

I Danmark är det mer koncentrerat runt Köpenhamn?

JB: Här finns ju en väldigt stark idé om en norrländsk litteratur, också med en ganska stark ideologi runt om… en postkolonial ram… om hur det är att skriva utanför centrum, att tala om andra saker…

Du har tidskiften Provins där… (undertecknad pekar på skrivbordet)

JB: Ja, Provins är ett fantastiskt exempel på det. Och man kan säga att mycket av dansk kulturtradition handlar om ifall man kan kommer från landet eller staden, men också om lantbruksliv. I Sverige finns det mycket större fokus på klass… och en tradition som inte har lämnat Sverige för socialrealismen, eller för verklighetsnära skildringar av klass, arbete, arbetslöshet…

jag tycker att autenticitet är fånigt anyway

Varför finns inte det i Danmark?

JB: Sverige är ett industriland med jättestora arbetsplatser. Danmark är ett lantbruksland. Man har aldrig haft en så hårt sekulariserad arbetarrörelse som man har haft i Sverige. Tror jag. Så för mig är det väldigt fascinerande att se de här skillnaderna. Klass pratar man inte om i Danmark, eller väldigt dåligt i alla fall, sedan 70-talet och särskilt runt 1999 när… Anders Fogh Rasmussen blev statsminister och kom in och ändrade hela samtalet. Det han gjorde var inte bara att svänga landet i nyliberal riktning, han gick också in och ändrade vad man talade om.

Vad skrivs mer i Danmark som inte skrivs i Sverige?

JB: Just nu … psykisk sårbarhet… sexualitet, så klart. Identitet, men på ett lite annat sätt, lite mer … direkt… mer kroppsligt… Det jag har en känsla av är att man i Sverige är mer inbäddad i teoribildningar man i högre glad försöker applicera…. Att det finns en större råhet i Danmark.

Att det skrivs mer utifrån den egna erfarenheten?

JB: Precis! jag hade en diskussion om Yahya Hassan. Hade han kunnat ges ut i Sverige till exempel? Skulle det kunna hända här? Det är svårt att tänka sig. Det finns också en större öppenhet i Sverige att ta in andra erfarenheter än majoritetserfarenheterna … som jag faktiskt tycker är fascinerande och fantastisk och som jag försöker lära mig av. Det finns en större öppenhet mot andra röster… Om vi tittar ut över svensk litteratur hittar du många fler författare som inte bara skriver bra, men som också har en annan bakgrund än majoritetens medelklass-perspektiv, och så ser det bara inte ut i Danmark…. Det kan hända att det beror på att Sverige är ett större land, men Dansk litteratur är vit.

En poet som Johan Jönson till exempel är nästan fullständigt omöjlig att föreställa sig i Danmark

[…]

JB: Under många år hade jag en känsla av att man inte läste varandra särskilt mycket, i Danmark och Sverige. Nu har det började bli mer…

Gäller det både prosa och lyrik?

JB: Det är väl särskilt de mindre uttrycken som har ett stort behov att knyta kontakter. Vi blir helt enkelt en större offentlighet tillsammans och där har man massor att säga varandra. För mig har det varit extremt betydelsefullt att läsa vissa svenska författarskap som jag annars skulle ha gått miste om. En poet som Johan Jönson till exempel är nästan fullständigt omöjlig att föreställa sig i Danmark… Blandningen av teori och arbetarförfattare. Det hårda klassperspektivet och samtidigt är det jäkligt intelligent och formmedvetet. Det där har för mig varit otroligt inspirerande. Man kan vara både och… man behöver inte vara en omedveten klassförfattare, man kan vara en litterärt avancerad klassförfattare. Jag är själv från arbetarklassen och det var en förebild som jag saknade… Du vet, jag visste inte hur man ska skapa sig en identitet utifrån det…

Finns det fler exempel?

JB: Det är också lite av ett annat formspråk. På Bonniers ger de ut debutanter som de stora förlagen i Danmark aldrig skulle ha gett ut.

Vad är skillnaden?

JB: Jag tror att det…. Läser man t.ex. Olivia Nordenhof finns det ju en form där som jobbar elegant med både högt och lågt som du inte hittar i svensk litteratur, och särskilt den som kommer ut på stora förlag. Där man, tycke jag, fortfarande spelar väldigt säkert.

Vad händer med ens språk i förlängningen om man bar i ett annat land när man inte är i kontakt med vardagsspråket. Har du funderat på det?

JB: Så klart har jag det. Jag pratar svenska med mina barn det är liksom … danska blir ett skriftspråk… det blir ett utpräglat skriftspråk…

Är det något som oroar dig?

JB: Jag kan inte göra något åt det. Annat än vara uppmärksam på det, att veta att det är ett skriftspråk. Men det har också en fördel i och med att det blir så tydligt att det inte försöker bli någon sorts mimikry av talspråket, som jag tycker är en lite skrattretande tradition. Varför översätta 1:1? Det är ju inte sant, om du har modellen 1:1 så är det kolonet som är intressant. Det andra är helt omöjligt… ja, det blir ett skriftspråk och på något sätt kan jag också frigöra mig från illusionen att jag ska representera ett sådant språk eller någon form av autentisk samtida erfarenhet, och jag tycker att autenticitet är fånigt anyway… Jag kommer bort från den här idén om autenticitet som är så stark, särskilt i dansk litteratur … en idé som jag tycker är jättedum…

Finns skillnad här också mellan svensk och dansk litteratur? Handlar det om den direkta naiva förståelsen?

JB: Det fattas en problematisering av identitet som handlar mycket om hur man tänker identitet, men också förväntningar på vad autenticitet är, du vet… När Yahya Hassan gavs ut var alla jätteglada för att de trodde att det han skrev var autentiskt. Men hans bok har ett extremt formmedvetet språk. Det går inte att veta om den beskriver autentiska förhållanden, och det är faktiskt också lite rasistiskt att säga att ’det här är autentiskt’.

Det var lite samma sak när Jonas Hassen Khemiri debuterade

JB: Och Wenger

Och Wenger. [Alejandro Leiva Wenger red. Anm]

JB: Så för mig är det faktiskt underbart, jag tyckte att jag blev frigjord från en tanke på autenticitet när jag flyttade hit .

Är du del av två litteraturer eller utanför båda?

JB: BÅDE OCH. (Vi skrattar båda åt det förväntande svaret). På den glada dagen tycker jag att jag har fått en extra, på den dåliga att jag förlorat den ena … eller att jag går på två kryckor…

Text: Martin Engberg