Litteraturens makt och maktens svaghet av Anna Mattsson

Foto: James Lee (Från Flickrs Creative Commons) Foto: James Lee (Från Flickrs Creative Commons)

 

Essä. Kan poesi vara farligt? Anna Mattsson reflekterar över språkets makt utifrån ett seminarium som hölls på Bokmässan 2016.

Faraj Bayrakdars stämma är kraftfull. Även utan mikrofon skulle den nå till de allra bakersta bänkraderna. Vi befinner oss i en av de stora seminariesalarna på övre plan på bokmässan 2016. Också raderna, orden, bilderna i de dikter Faraj läser vibrerar av en styrka som berör, en styrka som överlever. Att lyssna till och att läsa hans poesi skapar ett avtryck av smärta bortom orden, bortom språket. De dikter som presenterats på svenska finns i samlingen Brev från isoleringscell 13 som utgavs av Tranan 2011 i översättning av Jasim Mohamed. Faraj Bayrakdar, poet och journalist, fängslades i Syrien och hölls isolerad i fjorton år, och utsattes också för tortyr. Hur är detta möjligt att överleva? Hur är det möjligt att utstå, och att över huvud taget bevara ett språk, en förmåga att tala språket poesi?

 Vad är det hos poesin som är så utmanande för maktstrukturerna?

Men måste det inte vara så, att det är genom poesin själen kan överleva, bevaras, fortsätta leva? Poesin som uttrycksmedel räddar den fängslade. Poesin utsätter också utövaren för fara: en förtryckande regim vill inte bejaka poesin, eftersom poesin har en enastående förmåga att tänka själv, på eget bevåg definiera jagets gränser, bereda kritiken fri lejd genom ett bildspråk som talar i gåtor och skiffer. I bildspråket talar ett undermedvetet till ett annat undermedvetet, och budkavlen sprids via poesins djungeltrumma. Farligt för makten, befriande och stärkande för oppositionella krafter.

På vilket sätt blir poesin farlig? Hur blev Faraj Bayrakdars poesi så farlig? Vad var det hans poesi gjorde, i hans hemland, som fick makten att känna sig så hotad, och att gripa in med så brutala medel? Vad är det hos poesin som är så utmanande för maktstrukturerna?

– Sammanslutningar har en tendens att sträva efter stabilitet, inte efter förnyande, precis som auktoriteter, myndigheter, makthavare. Poesin däremot befinner sig i ett kontinuerligt tillstånd av förnyelse, ett kontinuerligt tillstånd av revolt. Auktoriteterna är som sjöar där vattnet blivit stillastående. Poesin får vattnet i dessa sjöar att flöda igen med hjälp av ord. Poesin kan vidga cirklarna och spränga gränserna. Poesin skapar oro i samhällets och maktens nattsömn, säger Faraj.

Ett svar på min fråga som i sig är poesi. Poesin är alltså till sin natur nyskapande, ifrågasättande, i ständig rörelse. Och detta blir hotfullt för den som vill sitta kvar vid makten och som vill bevara status quo.

Med mig på scen finns, förutom Faraj Bayrakdar, poeterna Jila Mossaed och Axîn Welat, samt översättaren Johan Öberg, som leder samtalet tillsammans med mig.

Jila Mossaed beskriver hur poesin i det land där hon föddes, Iran, upplevdes som hotfull av makthavare, eftersom den var uppbyggd av metaforer, och att dessa metaforer just innebar att poeten talade i gåtor; att bilderna som fördes fram i poesin kunde tolkas av läsaren på ett sätt som var oåtkomligt för makten. Poesin kunde uppmana läsarna och folket till kamp, till insikt.

Vad himlen gör mot jorden i dikten talar sitt tydliga språk hos läsaren: på himlen åskar det, blixten slår ner, skogen bränns

För mig går tanken osökt till mitt andra hemland Kambodja, som är en demokrati på papperet, och där oppositionella författare använder sig av allegorin som medel för att kunna uttrycka samhällskritik, både inom poesi och prosa. Den poetiska traditionen erbjuder rekvisita åt poeten i form av etablerade metaforer, där läsaren känner till tolkningen. Men när dessa metaforer används i en nutida kontext, laddas de också med ett nytt innehåll och blir ett sprängstoff som förkroppsligar oppositionell kritik av makten och maktmissbruket. Sociala orättvisor kan skildras genom att låta människor anta djurgestalt. Det blir en samhällskritik som hittar hem hos läsaren och som flyger under radarn. Den här samhällskritiken kan inte framföras öppet, eftersom den skulle kunna leda till att författaren dömdes för ärekränkning av makthavarna eller för uppvigling och hot mot statens säkerhet. I en dikt kan jorden få symbolisera folket och himlen makten. Vad himlen gör mot jorden i dikten talar sitt tydliga språk hos läsaren: på himlen åskar det, blixten slår ner, skogen bränns ner… Jorden översvämmas och söndras av det våldsamma regn som strömmar från himlen. Den oppositionella rörelsen hämtar kraft ur dessa dikter, och söker bekräftelse hos dem.

Axîn Welat kommer från den syriska delen av Kurdistan. Hon uttrycker en annan erfarenhet av ordets och språkets betydelse för kampen för den egna friheten och identiteten.

– När jag var liten frågade jag min pappa varför det inte fanns några barnprogram på kurdiska. Det fanns över huvud tagit inte några tv-program på kurdiska, allt var på arabiska och jag undrade varför. Min pappas svar var att vårt modersmål var förbjudet att använda i det land vi levde i. Jag tyckte det var märkligt, märkligt och skrämmande. Att inte få verka på sitt eget språk i sitt eget land.

Så småningom blev det så, för Axîn, att kampen för det egna språket blev synonymt med kampen för överlevnad. Hennes dikter var inte politiska i sig. Det som var politiskt och kontroversiellt för makthavarna i Syrien, var att hon skrev sina dikter på kurdiska.

– När jag långt senare kom till Sverige, besökte jag vårdcentralen tillsammans med min son. Då var han kanske fem år. Han förstod inte vad sköterskan sa, och först skämdes jag över honom. Men sköterskan uttryckte hur viktigt det var att han talade sitt modersmål. Jag fick tolka åt honom. ‘Det är en styrka att han talar modersmålet, han har rätt till det’, sa sköterskan, och jag kände mig så stärkt, så bekräftad. Här, i Sverige, fick mitt modersmål äntligen en plats.

Poesin förmår skapa en förståelse som är känslomässig. Den rör vid andra och djupare skikt i mig som läsare.

Vi har talat om poesins plats i de här tre författarnas hemländer. Poesins och språkets förmåga att skaka om, skapa oro, uttrycka det kodade budskapet. Vad sker med poesin i ett annat land än hemlandet, ett land som på ytan kan framstå som fritt? Finns här samma kamp, i Sverige, med poesin som vapen? Vad behöver poesin göra i Sverige?

Faraj uttrycker att i Sverige har han självklart blivit friare att skriva vad han vill, och han har också erfarit hur poesi direkt kan påverka tillvaron.

– Kortfattat: allt jag har skrivit och sagt och tänkt på i mitt liv i Syrien, mitt hemland, kostade mig 14 år i fängelse, men i Sverige fick jag Tucholskypriset för det samma. Det här är en stor paradox, eller hur?

Poesins språk är universellt, men får uppenbarligen olika konsekvenser beroende på var och när den uttrycks. De här tre poeternas författarskap vilar på en helt annan tradition än den svenska, talar med helt andra koder och ett annat bildspråk, men när deras dikter förmedlas på svenska blir också denna tradition och dessa dikter en del av svensk lyrik, och dikterna kan på ett universellt sätt avbilda även det svenska språkets och helt andra situationers underformationer. Farajs dikter talar sitt tydliga språk: de är anteckningar från en isoleringscell. Denna isoleringscell var fysisk och konkret: han satt inspärrad i den i 14 år. Men poesin tränger vidare och längre ut än så, och längre in. Poesin förmår skapa en förståelse som är känslomässig. Den rör vid andra och djupare skikt i mig som läsare. Jag vet inte om dessa erfarenheter någonsin går att förstå. Men poesin kan åtminstone förmedla viljan att bli förstådd, att bli lyssnad till. Poesin slår an strängarna på djupet, i det språk som inte kan översättas till prosa.

Det lyriska jaget är inte bara det individuella, det syntaktiska jaget, utan kan innefatta alla jag, på en och samma gång

Ola Larsmo skriver i sitt efterord till Brev från isoleringscell 13: ”Bayrakdars lyrik fogar sig till denna kör av ensamma röster som tillsammans bildar det jagets språkliga motstånd som är grunden för allt motstånd.” Lyriken blir sprängstoff att förvandla en hel värld, den inre såväl som den yttre, eftersom den står för något helt annat än maktens stelhet och rigiditet; lyriken som uttrycksform arbetar med ‘det ur maktens synpunkt obscena i att hävda rätten att bestämma jagets gränser med sina egna ord och sitt eget språk’.

Jila Mossaeds senaste diktsamling har titeln Jag föder rådjuret. Vad står ”jag” för i denna handling? Vilka associationer väcker ordet ”rådjur” hos läsaren? Det lyriska jaget är inte bara det individuella, det syntaktiska jaget, utan kan innefatta alla jag, på en och samma gång. Det låter sig inte infångas, inte sättas på plats. Jag ser för mig rådjuret, hur det skyggt och ömt kastar sig undan varje försökt till definition. Djuret, fabeln, hur det kan spegla oss. Hur poesin aldrig stannar upp i sin rörelse; poesins undergrävande kraft kännetecknas av just dess rörelse, skymten av det nyfödda rådjuret, rådjurets kast med huvudet, fragmenten av dess andning mot spegeln i isoleringscellen, modersmålet poesis vilja att leva, dess kraft att förlösa. Frågorna måste ständigt lyftas, om och om igen, hållas levande.

Text: Anna Mattsson

Seminariet arrangerades av Svenska Pens Göteborgsgrupp, i samarbete med Göteborgs Universitet inom projektet Global Free Speech. Under våren 2017 kommer samtalet att fortsätta på Göteborgs litteraturhus under samma titel: Litteraturens makt och maktens svaghet.

Anna Mattsson är poet och romanförfattare, styrelseledamot av Svenska Pen och sammankallande för Pens Göteborgsgrupp.

Faraj Bayrakdar, är syrisk poet och journalist. Tilldelades Tucholskupriset 2007 av Svenska Pen.

Jila Mossaed är poet från Iran, bosatt i Göteborg. Senaste diktsamling Jag föder rådjuret, 2015.

Axîn Welat är poet från syriska delen av Kurdistan, numera bosatt i Göteborg. På svenska finns samlingen En aprikos två körsbär.

Johan Öberg är forskningshandledare vid Göteborgs universitet och översättare från ryska och franska.