Författaren, såsom i en spegel. Av Marit Kapla

Can Demirtas spelar huvudrollen som Metin i nya filmen Måste gitt.
Foto: Erik Vallsten © Indian Summer Film Can Demirtas spelar huvudrollen som Metin i nya filmen Måste gitt. Foto: Erik Vallsten © Indian Summer Film

Hur porträtteras författaren på film? Marit Kapla har tittat på filmen Måste gitt och ser att en förändring är på gång.

Samma vecka som jag förbereder den här texten genom att bokstavligt talat damma av alla mina dvd-fodral i jakt på filmer om författare, dyker ett sponsrat Facebookinlägg upp i mitt flöde. Det är Göteborgs universitet som marknadsför en kurs i ”Life writing”.

Kursen är en tvärvetenskaplig orientering i de genrer som sorteras in under paraplybegreppet: biografier, självbiografier, vittneslitteratur, dagböcker, performance och bloggar. Kursbeskrivningen konstaterar att det är ett litterärt fält som växer mycket snabbt och att det innehåller ”många av de senaste årens mest uppmärksammade och omdiskuterade böcker, av såväl läsare som av kritiker”.

På ytan är Puma Metins antites men när hårt sätts mot hårt är det inte givet vem som är den störste gangstern.

Jag inser att jag kan sluta leta. Filmen som på ett kongenialt sätt skildrar samtidens mest typiska författarroll är alldeles för ny för att stå bland de hyllvärmande dvd:erna. Jag såg den på strömmad länk i samband med ett uppdrag i en referensgrupp för Svenska filminstitutet, den har biopremiär den 6 januari 2017 och heter Måste gitt.

Måste gitt är regisserad av Ivica Zubak som även skrivit manus tillsammans med Can Demirtas. Demirtas spelar huvudrollen som Metin, en ung, småkriminell kille från Stockholms miljonprogramsområden. Det som skiljer honom från hans kompisar är att han skriver detaljerad dagbok om alla häleriaffärer och blodviten. Innerst inne drömmer han om att leva ett annat och bättre liv. ”Du vet, min pappa har alltid sagt att man ska skriva typ en bok, plantera ett träd och skaffa sig ett barn innan man gitt” (gitt = dra).

En dag åker Metin in till stan och gör ett antagningsprov till en skådespelarutbildning. I en scen som gestaltar den monumentala kulturkrocken vid uppspelningen – ”Asså, helt ärligt, jag vet inte ens vad en monolog är” – glömmer han vid sin snöpliga sorti kvar dagboken som snabbt hamnar i fel (rätt) händer. En kvinna med försänkningar i förlagsbranschen inser att hon har ramlat över renaste guld: den Autentiska Berättelsen om Gängkriminalitet i Förorten.

Eftersom Metin inte är killen man har där man ställer honom, blir vägen mot författardebuten krokig och på sina ställen fruktansvärt rolig. Inte minst underhållande är att Metin får sin streetsmarta hänsynslöshet oväntat speglad i bokförlagets förfinat androgyne marknadsstrateg Puma. På ytan är Puma Metins antites men när hårt sätts mot hårt är det inte givet vem som är den störste gangstern.

Måste gitt skildrar en författartyp på frammarsch: ”life writern”, och lyfter pricksäkert fram hur Metins drivkrafter samspelar med en välbärgad kulturklass som hungrig på ”äkthet” gärna exotiserar och kapitaliserar på följderna av det segregerade samhället. Sympatiskt nog flödar filmen samtidigt av värme för alla sina rollfigurer och uttrycker optimistiskt att en sådan författare i bästa fall kan fungera som en brobyggare mellan skilda världar.

Bild ur Måste Gitt. Foto: Erik Vallsten © Indian Summer Film
Lena Endre spelar kvinnan som hittar Metins dagbok i Måste gitt. Foto: Erik Vallsten © Indian Summer Film

Filmen tar också upp författarens relation till sin omgivning. En central del i handlingen är att den blivande författaren Metin måste förhålla sig till hur hans medbrottslingar kan komma att agera om en detaljerad redogörelse för deras kriminella CV publiceras – det vill säga, troligen relativt våldsamt. Det är en underhållande variant av problematiken kring hur en författare använder, eller om man så vill, utnyttjar, andra för egna syften. Här är Metin faktiskt en sentida släkting till en rollfigur från en av de dammiga dvd:erna i bokhyllan: författaren David i Ingmar Bergmans film Såsom i en spegel från 1961.

Vid en första anblick kan man knappast tänka sig två mer olika författartyper än Metin och David, som spelas av Gunnar Björnstrand. Den ena sprungen ur en familj som invandrat till Sverige, börjat från början och fått kämpa för allt; den andra världsvan intellektuell med ett överflöd av både materiellt och kulturellt kapital.

En av huvudkonflikterna i Såsom i en spegel uppstår när Davids dotter Karin, spelad av Harriet Andersson, tjuvläser sin fars dagbok och inser att han närstuderar hennes eskalerande sinnessjukdom för framtida professionellt bruk. Karins man Martin, spelad av Max von Sydow, ger sin svärfar en utskällning som vibrerar av undertryckt vrede: ”Du är fullkomligt perverterad i din känslokyla. […] Du jagar ämnen. Din dotters sinnessjukdom – jävlar vilket uppslag.”

Måste gitt skildrar en författartyp på frammarsch: ”life writern”, och lyfter pricksäkert fram hur Metins drivkrafter samspelar med en välbärgad kulturklass som hungrig på ”äkthet” gärna exotiserar och kapitaliserar på följderna av det segregerade samhället

Metin fruktar, med all rätt, en mer fysiskt plågsam hämnd än grova förolämpningar om han inte lyckas anonymisera sin berättelse. Men i grunden handlar det om samma fråga – en som författare och konstnärer alltid behövt förhålla sig till. Det är inte svårt att föreställa sig att den produktive Bergman kommit i konflikt med sin omgivning på grund av omständigheter han blottat i filmmanusen. Ju mer man funderar över porträttet av David i Såsom i en spegel, desto mer känns det som ett alter ego för ”life writern” Ingmar Bergman.

Cilla Thorell som Kerstin Thorvall. Foto: Götafilm

Ett av de mer omfattande författarporträtten i svenskt film- och tv-drama på senare år är tv-serien Det mest förbjudna från 2016, om författaren Kerstin Thorvall, med manus av Åsa Lantz och regi av Tova Magnusson. Den väver samman Thorvalls liv med episoder ur hennes självbiografiska roman med samma titel. Med skärpa, humor och kanske lite sorg, skildrar den hennes kamp för att bli tagen på allvar som en kvinnlig författare som inte backade för att berätta om ”det mest förbjudna”: kvinnlig lust, psykisk sjukdom och dysfunktionellt moderskap.

Tv-serien kan ses som en del av det återupprättande av Kerstin Thorvalls författarskap som pågått under ett antal år, men även som ett utslag av en statushöjning för den litteraturströmning hon var en pionjär inom på 1970-talet. Numera blomstrar den genre som då dominerades av kvinnliga författare och föraktfullt betecknades ”bekännelselitteratur”. De dagböcker och självbiografier som tidigare avfärdades av kritikerna skrivs nu i parti och minut av både män och kvinnor, och är lästa, älskade – och i somliga fall även lönsamma. Fråga Puma.

Marit Kapla