Redaktionellt kluster #2. Författarens frihet (som fantasi och verklighet)

skrivbord

 

Hur många är de där som skriver? Och var befinner de sig egentligen? Jag menar inom samma person.

Skrået intresserar sig för författarens yrke, men också bilden av författaren. Och hur den förändras, eller inte förändras (läs gärna Marit Kaplas text i detta kluster). Vi lever i en tid som är extremt personfixerad, och att hantera det har allt mer blivit en del av det skrivande livet. Om det så är att behöva svara på om romanen är självbiografisk, eller ha en medialt intressant persona.

Karolina Ramqvist skriver i Det är natten om hur hon i samband med lanseringen av en ny bok inte vet hur hon ska kunna prata om den inför en publik. Avståndet mellan Författaren och skrivandet är för stort. Skrivandet är ju ingen person, utan ett görande. Något som pågår i en viss situation under en specifik tidsrymd, i bästa fall några timmar om dagen. Författaren är den där andra, som ska hålla kontakt med förlaget, och lägga upp marknadsföringsstrategier. Hitta på något att säga om böckerna från en scen. Om det nu råkar komma en inbjudan till det.

Bilden av Författaren, säkert hade den en hel del att göra med att också jag blev författare. Jag såg ett obundet yrke framför mig. Och förstås den status som kommer sig av att vara en av dem som får leva ett kreativt liv. Över tjugo år gamla drömmar möter idag en vardag: barn ska hämtas från förskola och skola, ekonomin ska fungera, uppdrag efter uppdrag betas av. Var det Klas Östergren som sa att författaren mest är en byråkrat?

Men bildens yta är en sak och det inre något annat.

I det här klustret skriver Anna Mattson om hur totalitära regimer skyr poesin just för att den är poesi och slår an strängar i djupet, bortom censorns kontroll: rymmer metaforen en dröm om ett annat samhälle? Hur ska ett språk som är i ständig rörelse kunna kontrolleras?

Alla de där bilderna av författaren – de tillhör jaget. Något som den vardagliga personen kan spegla sig i när hen inte skriver och dagdrömmer en stund. Eller skryter med en öl i handen.

Yrket författare innebär för det mesta att vara en mångsysslare. Drömmar som drömdes för tjugo år sedan tillhör inte bara ett annat liv, utan också en annan tid och ett annat samhälle. Friheten består mest av en frihet från en dräglig inkomst och en trygg anställning (nåja, man slipper väl i alla fall genomlida lite färre arbetsplatsträffar).

Den verkliga friheten existerar bara i själva skrivögonblicket. När den som till vardags kallar sig, eller inte kallar sig, författare befinner sig i ordet, i rörelsen att skriva. Då existerar inget jag i behov av att spegla sig i en roll. Skrivandet är – de korta stunder det pågår – jagupplösande. Självglömska.

Och då är det skitsamma med allt vad som heter författaruppträdanden, tv-soffor och stipendier. Eller vad som nu existerar bortom görandet, själva skrivandet.

Martin Engberg