Vuxenboken light? – Eller det är bara så jag skriver. Ett samtal om ungdomsboken

Överst: Mårten Mellin (Foto: Karl Thorson). Mitten: Elin Nilsson (Foto: Nils Wallin). Underst: Lina Arvidsson (Foto: Lovisa Appelkvist) Överst: Mårten Mellin (Foto: Karl Thorson). Mitten: Elin Nilsson (Foto: Nils Wallin). Underst: Lina Arvidsson (Foto: Lovisa Appelkvist)

Författaren Elin Nilsson mötte kollegorna Mårten Melin och Lina Arvidsson för att prata om barn- och ungdomsbokens dubbla status, gränser och begränsningar. Och vad det finns för likheter mellan erotisk litteratur och barnböcker.

Jag och Mårten stöter på varandra redan vid Linas port. Lina låser upp dörren för oss och välkomnar oss in i sin lägenhet, som är full av böcker. Vi tre har en del gemensamt; någon folkhögskolekurs, några bekanta. Skrivandet, såklart. Vi har alla tre (bland annat) skrivit ungdomsböcker, vilket också är temat för det samtal vi ska ha tillsammans idag.

Vi träffas två dagar efter att Augustprisnomineringarna offentliggjorts. I år har fyra bilderböcker och två ungdomsböcker nominerats i barn- och ungdomsbokskategorin. Vi börjar vårt samtal med att prata om just nomineringarna; sedan vindlar det sig vidare bland frågor som barn- och ungdomsförfattare ofta ställer sig på ett eller annat sätt. Om barn- och ungdomsbokens status, om författarens moraliska ansvar, om gränsen mellan ung- och vuxenlitteratur, om begränsningar och inte minst om möjligheter.

Status – ”Jag mejlade Sydsvenskan och frågade varför de inte recenserar barn- och ungdomsböcker längre”.

Vi bestämmer oss för att börja samtalet i temat status, vilket också är något av ett oundvikligt tema när barn- och ungdomsböcker diskuteras. Det är helt enkelt svårt att föra ett samtal utan att komma in på den dubbla ställning som barn- och ungdomslitteratur har i Sverige idag. Dels slåss den om det offentliga samtalsutrymmet och tas inte riktigt på allvar. Dels omhuldas den av starka känslor och tillskrivs i vissa sammanhang enorm vikt.

Mårten svarar direkt.

– Allting graderas, även inom barn- och ungdomslitteraturen. Om man tittar på Augustprisnomineringarna så är det alltid nästan bara bilderböcker, och någon ungdomsbok, som nomineras i barn- och ungdomsbokskategorin. På så sätt har ju ungdomsboken högre status än både kapitelboken och mellanåldersboken, som nästan aldrig blir nominerade och aldrig vinner. Vuxna läser bilderböcker och ser hur konstnärligt bra de är. Ungdomsböcker läser de som vuxenböcker light. Mellanåldersböckerna är ur vuxnas synvinkel enkla och barnsliga. Böckerna värdesätts inte för vad de är.

Lina kommenterar att det är märkligt att pekböcker och ungdomsböcker ska sättas i samma priskategori och därmed jämföras. Mårten håller med. Elin säger att hon har tänkt på samma sak som Mårten angående varför just bilderböcker och ungdomsböcker tycks uppskattas mer.

– Och ungdomsböcker recenseras faktiskt en del, till skillnad från mellanålderböcker, fortsätter Elin. Ungdomsboken har fortfarande mycket lägre status än vuxenboken, men jag tror att statusen har höjts de senaste åren. Genren har utvecklats rent estetiskt, och ses som mer relevant både av vuxna och av unga själva. Men samtidigt… finns det ett stort ointresse från kulturvärlden för vad som händer i genren.

– Det har ju faktiskt kommit lite satsningar på barn och ungas läsning, poängterar Lina. Läslovet, till exempel. Och det pratas mer om att unga ska läsa jämfört med för 10-20 år sedan.

Elin nickar instämmande:

– Visserligen, men då pratar man pedagogik och nytta. Och från det hållet kan barnlitteratur ses som värdefull, för barnens läsförståelse. Men man önskar ju att böckernas estetiska och litterära värde lyftes fram och bevakades.

– Pija Lindenbaum fick inte komma till Babel förrän hon skrev en vuxenbok. Det säger mycket om hur det är i Sverige, säger Lina.

Det är ungefär som att det skulle sitta en vuxen bibliotekarie och prata med kulturgubbar och kulturtanter om vuxenböcker.

Det är en kritik som Mårten instämmer i. Han är också kritisk mot hur barnböcker bevakas i Sverige:

– Har ni sett det nya barnprogrammet Bokslukarna? Det har jämförts med Babel. Men det är alltså en vuxen bibliotekarie som sitter och pratar med barn. Det är ungefär som att det skulle sitta en vuxen bibliotekarie och prata med kulturgubbar och kulturtanter om vuxenböcker. Men så är ju inte Babel. De tar ju dit författare.

– Sydsvenskan bevakar inte barn- och ungdomslitteratur nästan alls. Förutom att de tipsar litegrann, säger Elin.

– Jag mejlade Sydsvenskan och frågade varför de inte recenserar barn- och ungdomsböcker längre, berättar Mårten. Igår mejlade jag till både Aftonbladet och Expressen och frågade varför de inte skrev om barn- och ungdomsböckerna som blev nominerade till Augustpriset.

– Gjorde du? frågar Elin lite imponerat. Mårten nickar och säger att han i alla fall fick svar ifrån Expressen att det var på gång.

Lina tillägger att Kulturnyheterna intervjuade flera nominerade, men ingen ur barnbokskategorin.

Moral och ansvar – ”Det är en balansgång.”

– Apropå recensioner har jag tänkt på en sak, säger Lina. Tydligen kan man både med erotik och ungdomsböcker recensera det moraliska. Jag bröt mot vissa normer i min erotiska roman, men fick då frågor som ‘varför bröt du inte mot den här normen?’ Man ska stå till svars för allt. Med ungdomsboken var det en kritiker som inte tyckte att trådarna knöts ihop i slutet, eftersom den där Per Hyllén (en karaktär i Det borde finnas regler) inte får sitt straff. Men jag ville inte ha en stor upplösning, som ‘å nu kom polisen och tog honom’, utan jag ville att huvudpersonerna skulle komma underfund med saker själva. Lite mer som livet är.

– Man skriver ju om livet, och det ser inte ut på det sättet, fyller Mårten i.

– Men jag funderar på om man har något moraliskt ansvar, säger Lina. Måste man tänka på representation, till exempel?

Mårten funderar lite innan han svarar.

– Jag vill gärna tänka ’nej, jag tar inget ansvar för någonting, jag har skrivit precis som det är, på precis samma sätt som för vuxna’. Men så är det inte. Frågan är om man ska skriva som det är, eller som man vill att det ska vara? För man vill gärna att rasisterna och mobbarna ska råka illa ut, och när man skriver har man chansen att se till att det blir så. Men man måste ju också kunna känna igen sig. Då kan man inte skriva att ingen skrattar när man säger hen, att det inte finns några rasister och att alla är vegetarianer. Det är en balansgång. Ibland har jag med lite normbrytande saker i bakgrunden som inte kommenteras. För att läsaren ska känna att det är helt normalt att ha två mammor, till exempel. Men det hade jag nog gjort även om jag skrivit för vuxna, tror jag.

– Jag tänker feministiskt när jag skriver erotik för vuxna, säger Lina, och skrattar lite. Och det var ett medvetet val.

– Man har ju saker i sig när man skriver, säger Elin. Jag tänker aldrig att jag ska skriva med ett feministiskt budskap, för då hade jag blivit låst. Men i efterhand kan jag absolut hitta sådana tankar i mina texter. Och man vill väl göra någonting när man skriver, tänker jag. Inte bara skriva en ‘go’ historia, utan också expandera världen, både för sina läsare och för sig själv.

– Men det får aldrig ske på bekostnad av historien, replikerar Mårten. Jag tänker som Rune Andréasson där. Ett budskap är okej, men det får inte gå ut över historien.

Gränsen – ”Det här kanske är en ungdomsbok ändå. Var går gränsen?”

– Hur tänker ni kring skillnaden mellan att skriva för vuxna respektive unga? frågar Lina. Det manus jag skriver på just nu är i gränslandet mellan unga och vuxna. Den handlar om nittonåringar och det känns som en bok för vuxna, men emellanåt kommer det något ordval som gör att jag tänker att det här kanske är en ungdomsbok ändå. Var går gränsen?

Både Mårten och jag tycker att det är svårt att svara på. Vi glider istället in i en diskussion kring vuxenböcker som lika gärna hade kunnat utges som ungdomsböcker, och vice versa. Vi kommer in på Patrik Lundberg, vars ungdomsböcker även fungerar för vuxna. Mårten säger att han tror att det var ett medvetet val av författaren – han ville helt enkelt att unga människor skulle läsa boken.

– Generellt om man skriver i syftet att påverka, eller om man skriver politiskt, kanske man väljer att rikta det mot unga eller barn, för att man tänker att de är en mottaglig målgrupp. Det kanske var därför genren ungdomsbok växte så mycket under 70-talet, funderar Elin. Vi leds in på ansvar och moral igen.

– När jag redigerade Det borde finnas regler tänkte jag jättemycket på vad jag skickar vidare. Jag ville att det skulle vara en tydlig utveckling hos karaktärerna mot det bättre, säger Lina.

Lina Arvidsson och Mårten Melin (Foto: Elin Nilsson)
Lina Arvidsson och Mårten Melin (Foto: Elin Nilsson)

– Kände du att det var viktigt för att det var en ungdomsbok? frågar Mårten.

– Ja, svarar Lina.

– Det måste finnas hopp i slutet, säger Elin. Det är en skillnad. Tematiskt skiljer sig också ungdomsboken från vuxenboken. I ungdomsboken är nästan alltid identitetsarbete i form av konflikt och förhandling med familj, vänner och institutioner centralt. Och språkligt sett finns det ju också skillnader. Däremot tror jag verkligen att det är svårt att titta i sitt manus och säga ‘det här måste vara till vuxna’, ‘det här måste vara till unga …’

Lina nickar.

– I det manus jag arbetar på nu så blir språket i replikerna väldigt ungdomligt, eftersom de är ungdomar och jag vill skildra hur de pratar. Men sen kan jag väva in mig i en snygg poetisk passage, eller kasta om kronologin, och då är det kanske plötsligt inte en ungdomsbok. De kan ju inte vara hur krångliga som helst.

Begränsningar -”Jag ville inte fastna i ungdomsfacket.”

selfie-elin
Elin Nilsson (selfie)

– Lina, hur kom det sig att du valde att skriva för vuxna efter att du debuterat med en ungdomsbok? Var det ett aktivt val? frågar Elin.

– Snarare var det inget aktivt val att jag skulle skriva en ungdomsbok, säger Lina. Jag skickade först in manuset till vuxenförlag. Jag tror inte att jag tänker på målgruppen när jag skriver. Men jag har aktivt tänkt att jag inte vill låsa fast mig vid en genre.

Elin frågar Lina om hon upplevde att det var någon skillnad på bemötandet när hon gav ut vuxenboken jämfört med ungdomsboken. Lina tänker i några sekunder.

– Jag fick mycket mer seriösa frågor från journalisterna i samband med vuxenboken. Med ungdomsboken var det många som frågade om den var självupplevd. Som att det var en barndomsskildring. Och sen fick jag den där frågan om varför jag skriver för unga.

– Vad svarade du? frågar Elin.

– Att det bara blev så. Jag minns att jag tänkte att min andra bok måste bli en vuxenroman, eftersom jag inte ville fastna i ungdomsboksfacket.

– Tror du att du hade tänkt tvärtom om du hade börjat med att skriva en vuxenbok, alltså ‘nu måste jag skriva en ungdomsbok så att jag inte fastnar i vuxenfacket …’? säger Elin och ler.

– Det hade jag definitivt inte gjort, svarar Lina direkt. Jag har drömt ganska mycket om berömmelsegrejen, och att få priser till exempel. Och man blir ju mindre sedd som ungdomsboksförfattare.

– Det är roligt att få bekräftelse, säger Mårten.

– Ja, det är ju det, säger Lina eftertänksamt. Men det är också roligt om det man gör ses som seriöst.

Elin och Mårten nickar och instämmer.

– Jag har funderat ganska mycket på varför jag skriver för unga, säger Elin. Och en fråga som jag har ställt mig är om det har något att göra med att jag är kvinna. För historiskt sett, i alla fall under 1900-talet, så har barnlitteraturen varit en genre för kvinnliga författare. Det faktumet hänger ju också ihop med dess status.

Generellt om man skriver i syftet att påverka, eller om man skriver politiskt, kanske man väljer att rikta det mot unga eller barn, för att man tänker att de är en mottaglig målgrupp.

– Jag vet inte hur fördelningen ser ut bland barnböcker, men jag tror att kvinnliga författare dominerar, säger Mårten. När det gäller ungdomsböcker är det definitivt så.

– Det är fler kvinnor som recenserar ungdomsböcker, lägger Lina till.

– Och på barnboksförlagen arbetar väldigt få män, säger Mårten. Nästan inga alls.

– Det är sant, säger Elin. Ganska ofta kan jag känna att det är gött att jag skriver ungdomsböcker, som har lägre status än vuxenböcker men också är något slags underdoggenre som jag är stolt över att vara i. Jag kan känna mig väldigt ovillig inför att svara på frågor om varför jag inte skriver för vuxna när vuxenboksförfattare inte får motsvarande fråga, och så vidare.

– Den frågan är ju märklig, säger Lina som får medhåll av Mårten.

– Men ibland, fortsätter Elin, kan jag tänka att det kanske är intressant att fråga sig varför just jag har hamnat i den här genren? Varför känner jag att det är möjligt för mig, men att vuxenböcker inte är möjligt för mig? Är det för att jag är intresserad av teman som berör ungdomar, eller har jag hamnat i genren för att jag är kvinna? Det kan förstås inte ni svara på, men jag funderar ibland i de banorna.

Lina påpekar, halvt på skämt, att Mårten är man och skriver barn- och ungdomsböcker. Så det faktumet stöder inte riktigt Elins tes. Mårten och Elin skrattar.

– Kan man skriva barnboks- och ungdomsböcker som handlar om vuxna? frågar Mårten. Elin utbrister Nussekudden! (en bilderbok av Håkan Jeansson och Arne Norlin, illustrerad av Gunna Grähs, som utkom 1984). Vi kommer på en rad andra exempel på både bilderböcker och kapitelböcker som handlar om vuxna, men inte ett enda exempel på en ungdomsbok.

– Det finns väl inte. Men går det? Det hade varit intressant att prova, säger Mårten.

Lina håller med om att det är en spännande idé. Elin är mer tveksam.

– Men det är något som skaver där, tanken på en vuxen som huvudperson i en ungdomsbok. Och det beror väl på att ungdomsböcker kretsar så mycket kring identitet.

Möjligheter – ”När jag har en tonåring som huvudkaraktär känner jag hur det öppnas upp och blir möjligt att skriva”.

– Angående att skriva vuxenbok, som du ju har gjort Lina, så tycker jag att det känns helt omöjligt för min del, säger Elin. Med en tonåring som huvudkaraktär känner jag hur det liksom öppnas upp och blir möjligt att skriva. Men med en vuxen karaktär känns det stängt. Vad skulle jag skriva om?

Mårten säger att han absolut känner igen den känslan.

– Men om jag skulle försöka, så skulle det bli en Mårten Melin-bok, fast för vuxna. Jag skulle inte försöka göra något annat.

– Jag gillar att skriva för unga av flera anledningar, säger Elin. Inte minst för att det känns som att det finns mycket kvar att skriva om. Min förra bok handlade om en tjej som idrottade, vilket ju inte är något ovanligt alls, men som litteratur var det tydligen det. Det finns så mycket som inte är gjort, känner jag.

– Vad skön den tanken låter, säger Mårten. Och en sak som faktiskt är positiv med att ingen bryr sig, alltså att man inte får några recensioner, är att man kan göra väldigt mycket. Hade jag skrivit en historia om superhjältar för vuxna hade nog ganska många sagt eller tänkt ‘det kan du väl inte göra’. Men gör jag det för 12-åringar är det ingen som lyfter på ögonbrynet. Den känslan som du beskriver kanske är släkt med min känsla av att man får testa saker.

– Absolut, säger Elin och nickar. Och ytterligare en anledning till att det känns så fritt tror jag kan vara att det inte är samma uppdelning mellan fint och fult i barn- och ungdomslitteraturen, jämfört med vuxenlitteraturen. Det är inte lika skarpa statusgränser mellan deckare, realism och fantasy till exempel.

Vi fortsätter diskussionen med att prata om vuxna deckarförfattare som börjat skriva deckare för barn. Lina har nyligen läst Pax-böckerna [av Åsa Larsson och Ingela Korsell reds.anm.], som lyser med sin blåa och gröna text på ryggen i bokhyllan.

– Jag har intrycket av att barn- och ungdomsförfattare är lite mer av ett gäng än vad vuxenboksförfattare är, säger Mårten. Man ser sig som kollegor snarare än konkurrenter. Barnen väljer inte mellan två böcker, de väljer mellan att läsa eller spela på mobilen. Fattar man att läsning är the shit läser man båda böckerna. Som barnboksförfattare får man otroligt hängivna läsare, dessutom.

– Jag har fått hängivna läsare i båda lägren, säger Lina och ler.

Text: Elin Nilsson

Mårten Melin har gett ut sextio barn- och ungdomsböcker, senast serien Spöksystrar för åldern 6-9. Elin Nilsson har skrivit två ungdomsböcker, Istället för att bara skrika samt Flyt som en fjäril, stick som ett bi och en kommande novellsamling för åldern 9-12. Lina Arvidsson har gett ut ungdomsboken Det borde finnas regler samt en erotisk vuxenbok under pseudonymen Ariel Held.