Elin Grelsson Almestad och Anna Jörgensdotter: med en hand skriver man, med den andra handen slåss man!

I en mailväxling mellan Stockholm och Gävle diskuterar Elin Grelsson Almestad och Anna Jörgensdotter om skrivandet, litteraturens mening och skrivandets tvivel.

Stockholm 28 dec 2016

Hej Anna,

Vad roligt det ska bli att brevväxla med dig om skrivande. Jag tänker att det är extra spännande då vi befinner oss på helt olika platser i en process. Jag har mödosamt börjat skriva igen och med stort motstånd slitit med ett första utkast. Du har just lämnat ett långt och arbetsamt manusarbete. Jag är nyfiken på hur det känns för dig nu? I redigeringsfasen finns det alltid något mått av längtan efter att BARA BLI KLAR. De där sista vändorna är en plåga. Nya korrfel att rätta, stycken som ska flyttas om tills relationen till den egna texten helt gått förlorad. Och ändå uppstår den där tomheten när det väl är över.

Och själv sitter jag och längtar efter att åtminstone åstadkomma en textmassa att arbeta med. Att slippa den här första fasen som bara handlar om att slåss mot den kritiska rösten som måste hållas utanför, men hela tiden tränger sig på. Så mycket energi som går åt till att hålla den borta, till att inte bara ge upp. Efter bara några timmar känns det som att jag har sprungit ett maratonlopp i huvudet. Ändå håller man på. Är inte det det konstigaste av allt? Att ändå inte kunna låta bli.

Att vara i början av en roman är att vara i början av en relation, det är så jävla skört och fint och fumligt och vad som helst kan hända

Gävle 29 dec 2016

Hej Elin!

Det känns som ett viktigt och svårt samtal, och jag ser framemot var vi hamnar. Jag har en del kvar på mitt manus men är ändå där att jag känner: shit, jag fick ihop det! Och fast jag vet vilket hårt arbete som ligger bakom så tillkommer ett oupps, som att jag är förvånad, och lite generad. Min utgångspunkt är rätt ofta att jag inte kommer att klara av, fast det är ju en utgångspunkt som är inlärd – inte minst som kvinna uppvuxen i en småstad – för att man inte ska tänka stort och berusat om sig själv.

Att vara i början av en roman är att vara i början av en relation, det är så jävla skört och fint och fumligt och vad som helst kan hända, att vara i slutet är att veta vad som blev och inte blev. Det är vad jag känner nu. Och en saknad, för jag har varit inne i något omtumlande.

Det du skriver om att hålla självkritiken och ibland självföraktet borta känner jag igen mig mycket i. Det blir två processer i en, eller: med en hand skriver man, med den andra handen slåss man mot demoner.

För mig är skrivarfasen åtminstone inledningsvis ett relativt fritt område. Det är inte som att jag kan koppla bort självkritiken och bara köra, snarare att jag inte behöver vara så mycket i mig själv, jag är i andras huvuden och kroppar. Hur är din skrivarplats? Hur förhåller du dig till det som hör författarrollen till, det offentliga? Varför tror du att självföraktet överhuvudtaget ansätter den skapande platsen, skapandet vill ju vara en kraft – en allierad – i det man kämpar med/mot i vardagen, socialt, politiskt osv? Eller?

För mig är det konstigare att jag orkar hålla på med det som är utanför skrivandet.

Stockholm 2017-01-03

Anna,

Jag tycker verkligen att den första perioden är hemsk, ja. Precis som i relationer faktiskt, avskyr det där trevandet och fumlandet och inte veta var en har sig själv riktigt. Jag skriver alltid först ett utkast som jag redan på förhand vet inte är något att ha men som jag använder för att skriva mig fram till det jag egentligen vill skriva. Och just där är jag just nu. Det jag skriver blir inte bra, men jag tvingar mig att fortsätta skriva ändå och inte peta för då kommer jag aldrig ta mig upp ur petandets rundgång. Det är så svårt att bara gå vidare och acceptera att det inte är perfekt redan nu.

Jag tänker på den första tiden med ett manusarbete som när man rattar på en radio för att hitta en klar frekvens. Många dagar är det bara brus och tjut, andra dagar hörs röster men det sprakar och stör och så någon enstaka gång finns den klara sändningen som bara går fram.

Senare blir skrivandet precis som du säger: en frizon. Det är bara mitt eget rum. Och ju mer det svajar runt om mig – vare sig det är privat, arbetsrelaterat eller politiskt – desto viktigare blir det rummet.

Jag tror att det skulle vara lättare att skapa den där frizonen dock om vi befann oss i ett klimat som var mindre intresserat av Författaren. De där rösterna runt om mig tar sig liksom in även när jag behöver stänga dem ute. Och samtidigt vet jag ju att det är långt ifrån alla förunnade att bli intervjuade, få böcker recenserade och allt det där. Så jag vet att jag borde vara tacksam. Hur har du upplevt författarrollen?

Jag läste en intervju med Kristina Sandberg i DN Kultur, i ett reportage om skrivkramp och självkritik. Hon berättade om att hon varit nära att sluta skriva efter att hennes andra roman fick ljumt mottagande och ett par riktigt elaka recensioner, eftersom hon blev varse om vilken brutal värld litteraturvärlden är och att hon inte ville vara en del av det våldet. Jag är glad att hon fortsatte skriva, men jag förstår hennes tankar.

Jag tänker på den första tiden med ett manusarbete som när man rattar på en radio för att hitta en klar frekvens.

Gävle 6 januari 2017

Hej igen Elin!

Petandets rundgång, o ja, det känner jag igen, fast är det verkligen rundgång? Jag skriver om och skriver om – från ett kaos som känns omöjligt har det plötsligt blivit något som går att överblicka och nästan förstå. Tänker att alla har olika sätt att gå igenom de faserna. Lyssnade på ett radioprogram om Nelly Sachs idag, att först brände hon sina dikter på grund av självförakt, och sen på grund av yttre hot… Det var nåt i det som satte sig. Den rörelsen, från inre till yttre… Jag vet inte vad jag vill säga med det. Kanske att det krav jag upplever mest på mig själv, från mig själv, är att kunna GÖRA något med min text – och då blir det så frustrerande om det man skriver inte riktigt landar, en känsla av meningslöshet som ställer sig mot skapandet. Det finns så mycket att säga! Viktigare, svårare saker! Men jag tycker om att tro på omedvetenheten, meddelanden som kommer underifrån, och som inte kan komma fram om det bara är en soft och enkel raksträcka…

Jag tycker att det blir svårare och svårare med den offentliga ”författarrollen”, dels för att jag tycker det blir allt tydligare att inga svar eller sammanfattningar finns, dels för att självkritiken hittar fler träffytor på ”scenen”. Jag försöker hålla mig i att texten är större än mig, men jag är med dig helt där: Frizonen funkar bara om den där rollen är bortkopplad.

Tänker när jag skriver till dig att jag lika gärna kan säga det ena som det andra, som att alla sidor är giltiga eller otydliga. Jag kan säga att jag bryr mig mycket mindre nu om blicken på mitt skrivande – men samtidigt är jag skitnervös för mottagandet av nästa roman, för det är ju som du, via Kristina Sandberg, skriver, jävligt läskigt – det är en så icke-kollektiv verksamhet, det är bara ens eget hjärta på det där fatet… som det kan skäras i hur som helst. Å ena sidan längtar jag efter att vara den anonyma författaren vars ansikte är osynligt, å andra sidan drabbar det ju mig privat vad som sker med mitt verk. Jag kan säga att jag vet vad jag sysslar med, vad det är jag vill nå… men sen vet jag ändå inte alls vad jag gör, skapandet är både ett så osäkert och råstarkt behov. Om jag odlar hud (som om det ens vore möjligt), vad blir det då för texter – och för mening?

Stockholm 8/1 17

Anna,

Tror du sätter fingret på något där med att odla hud. Skrivandet, och för den delen även läsandet, kräver en hudlös öppenhet inför världen och de egna tankarna. Jag tänker på det nu, när jag skrivit mycket de senaste tre veckorna, vilket jag ofta gör vintertid för att den isolering som kommer av mörker och kyla och den skörhet vintern ger mig i bästa fall leder till ett tillstånd där jag kan skriva och läsa på ett lyhört och koncentrerat sätt (i sämsta fall blir jag deprimerad, men det är en annan historia). Men samtidigt fungerar det hudlösa tillståndet inte alls för mig i en litterär offentlighet. Där måste jag gå ut och producera ett jag och jag kan inte producera ett gångbart, säljande jag och en skönlitterär text samtidigt, förstår du vad jag menar?

Det där med att skriva någonting meningsfullt… jag tyckte att det var ganska skönt när jag kom fram till att jag får strunta i det.

Jag läste i en intervju med Therese Bohman att hon aldrig skulle skriva om föräldrar, av rädsla för sammanblandningen mellan text och person. Själv har jag uppehållit mig vid föräldra-barn-relationen rätt mycket i båda mina romaner och det gör mig alltid lika rädd för att det ska tolkas som mina föräldrar. Jag tror att jag hämmas av den där sammanblandningen som blir alltmer vanlig.

Det där med att skriva någonting meningsfullt… jag tyckte att det var ganska skönt när jag kom fram till att jag får strunta i det. Eller såhär: romaner kommer inte förändra världen. De kan sätta tankar i rullning, de kan föra en dialog om världen och samhället och den enskilda människan med sina läsare, men skönlitteraturen kommer i sig inte förändra någonting. Det krävs kroppar och kollektiva handlingar för det. Jag tycker också att det förändrar känslan som jag haft under hösten, att här sitter jag och skriver medan världen brinner. Ja, det gör jag och det har ingenting med världens tillstånd att göra och det kommer varken göra särskilt mycket från eller till. Vill jag förändra något är det med andra medel. Hur tänker du kring det?

Gävle 9 januari

Kära Elin!

Idealen kring vad ett skapande ska vara, vad som är fint, fult, hur man rätt ska tänka kring det, smakdomare, fållar, trender, hierarkier… läggs i ena vågskålen och i den andra vågskålen ligger vad skapandet ger. Det måste få vara helt ok att skriva från sin utgångspunkt och sina behov, med sitt uttryckssätt. Det måste få vara ok att leka med missioner, eller inte alls veta vad man håller på med. Ibland känns det som om marknaden bara vräker sig in på den där underbara, kaotiska, komplexa platsen där man försöker hålla livet så nära som möjligt, och där man försöker sortera för att inte drunkna i skit.

Det du skriver om skydd, via Bohman, jag tänker att det ändå inte går att kontrollera: vem läser in sig, vem tror att det här är jag, vem blir sur, vem kommer att tycka att jag är dum i huvudet. Självklart tar man ansvar, och det är skitjobbigt om det blir missförstånd och konflikter – men om kontrollapparaten blir för stor blir området så sjukt krympt. Det är som du säger också, boken är så liten, inte för en själv kanske men i det stora hela, då vill jag i den mån det går släppa så mycket jag kan på krav och kontroll för annars blir det ingen plats kvar att andas på, och då blir det ingen idé, eller lust, att skriva.

Litteraturen när den är som bäst handlar för mig om förändring – inte några enorma ka-bom-grejer, men de där små förskjutningarna i perspektiv och medvetenhet, små steg i riktning mot nåt annat, ja, en bättre värld. Jag måste tänka så annars tappar jag glöden helt och blir deprimerad (som du också är inne på!) Utan fantasins förmåga att skifta om blick och tanke hade jag aldrig kommit ur min hårt självdestruktiva bubbla och förstått mig själv som en del av världen. Och sen funkar engagemanget – och kollektivet – som ett motstånd mot det som fuckar upp ens vilja att skapa, agera och leva.

PS: jo alltså jag tänker mycket på mina barn när jag skriver… För deras skull kan och vill jag inte skriva vad som helst, men det är ingen ansträngning, det bara är så.

Stockholm 15 januari

Anna,

Jag tänker ofta på hur den där underbara, kaotiska platsen också är en av få platser där min hjärna inte är till salu. Där mina tankar får finnas utan att resultera i någonting produktivt just då, utan att det snarare är en undersökande lek. Sedan kommer ju allt det där andra långt senare, själva boken och marknaden och lanseringen och försäljningen. Men på den plats jag är just nu är det egentligen mest en undersökning för min egen skull där inget syftar till att visas eller säljas in. I det finns det ju något slags andrum, när jag väl kan släppa den yttre blicken och hitta in. Tack för dina kloka tankar och att du bollade dem med mig!