Poeten som doktorand: Khashayar Naderehvandi om att forska i ”litterär gestaltning”.

Foto: David Relan Foto: David Relan

Att det finns skrivarkurser runt om i landet är inget nytt – det känner de flesta till. Att en av de mest prestigefyllda heter Litterär gestaltning och bedrivs vid Göteborgs universitetet är kanske också bekant för många. Sedan några år tillbaka går det dessutom att doktorera i ”litterär gestaltning”. Men vad innebär det? Och på vilket sätt skiljer det sig från att t.ex. doktorera i litteraturvetenskap?

Skrået ställde några frågor till Khashayar Naderehvandi som är doktorand vid Konstnärliga Fakulteten, Akademien Valand.

Du är både poet och romanförfattare, hur kom det sig att du bestämde dig för att även doktorera i konstnärlig gestaltning?

Jag tror att det inte så mycket handlar om ett “även” som det handlar om konsekvens. Mitt skrivande – men inte bara det, utan också andra litterärt orienterade arbeten jag haft, inte minst att jobba som skrivarkurslärare på Folkhögskolan i Angered – ledde till att jag blev tvungen att ställa vissa frågor kring skrivandet och om den litterära praktiken, som t.ex.: vad är “erfarenhet” och hur formuleras den i ett skönlitterärt skrivande? En sådan fråga, gissade jag, skulle vara rimlig att försöka besvara (eller åtminstone expandera) inom ramen för forskning. Så det skönlitterära skrivandet ledde, så att säga, till att jag formulerade vissa frågor i en doktorandansökan. Och på den vägen har det varit.

På vilket sätt skiljer det sig åt att doktorera i konstnärlig gestaltning, jämfört med andra humanistiska ämnen?

Jag tror att det både skiljer sig mycket och inte alls. För det första tror jag att den givna jämförelsen mellan forskning inom konstnärliga ämnen och humanistiska ämnen är lite olycklig. Forskning på universitet pågår inom vitt skilda fält med mycket olika praktiker, kulturer och metoder, alltifrån litteraturvetenskap till astrofysik, från konstnärlig gestaltning till laboratoriekemi, från sociologi till nanoteknik. Konstnärlig forskning har vissa saker gemensamt med humaniora (i många fall det teoretiska ramverket) och andra saker gemensamt med laboratoriekemi (t ex möjligheten att använda den egna praktiken i experimentella fallstudier). I grund och botten är skillnaden liten – speciellt om man tittar på högskoleförordningen och andra lagtexter som klargör vad som krävs för exempelvis en doktorsgrad: Som forskare har du en forskningsfråga och du måste hitta bästa sättet att följa upp frågan och närma dig ett svar. Skillnaden är att du helt enkelt har olika verktyg och metoder inom olika fält. Inom konstnärlig forskning har du din egen konstnärliga praktik – i mitt fall mitt litterära skrivande – att ta hjälp av när du försöker besvara forskningsfrågan. Det är inte märkvärdigare än så.

vad är “erfarenhet” och hur formuleras den i ett skönlitterärt skrivande?

Upplever du att ditt övriga skrivande enbart gynnas av att du bedriver forskningsstudier? Eller kan du också uppleva att det tär på samma ”pott” av skrivande som du tar av för att skriva poesi och prosa.

Det är åtminstone av samma tid! För mig är det ett annat slags skrivande som pågår i forskningen, onekligen, och det tar tid – tid som i teorin hade kunnat användas till skönlitterärt skrivande. Jag vet inte hur mitt skrivande påverkas av forskningen. Jag tycker att det är jämförbart med andra jobb som författare har, så frågan kanske snarare är: Gynnas ens skrivande av att ha ett annat jobb utöver skrivandet? Och på den frågan skulle jag försiktigt svara: Ja, det är bra för litteraturen när författare är involverade i andra arbeten än sitt eget skrivande.

Khashayar intervjuades av Martin Engberg