Nya initiativ för samiska ord!

IMG_2584

Hur ser förutsättningarna ut för dagens samiska litteratur? Ett historiskt kolonialt förtryck av Sápmi, som fått konsekvensen att många samer idag inte kan tala, läsa och skriva på sitt eget språk, har försatt den samiska litteraturen i en djup kris. Malin Nord berättar om en ljusning för en litteratur i Sverige som länge haft snäva förutsättningar. Nu har bland annat ett samiskt författarcentrum, FC Sápmi, börjat ta form.

Det var en kväll i november förra året. I Jokkmokks centrum låg snön hög vid sidan om gatorna. I skylten ovanför entrén till den anrika biografen Bio Norden hade de första fyra bokstäverna slocknat. Där lyste, lämpligt dessa dagar, kort och gott: ”orden”.

Vi var en liten grupp författare från Svenska Författarförbundet som tillsammans med inbjudna nyckelaktörer som Jokkmokks kommun, Sametinget och Samerådet samt åhörare från orten samlats för att diskutera den samiska litteraturens framtid på den svenska sidan av Sápmi. Bakgrunden var den kartläggning av den samiska litteraturen som förbundets två samiska ombud Anne Wuolab och Nils-Henrik Sikku gjort. Bilden var dyster, i synnerhet på den svenska sidan. ”Läget för samisk litteratur är av sådan allvarlig karaktär att endast ett sammanhållet nationellt stöd- och reformpaket kan vända den negativa trenden” skriver de. Nu samlades vi för att avsluta de senaste dagarnas diskussioner med en gemensam uppläsning.

Under det gångna året har den nybildade samiska arbetsgruppen, där jag själv ingår, tagit fram ett tiopunktsprogram med åtgärder som förbundet ser som nödvändiga för att bryta en trend av att ny samisk litteratur i det närmaste är obefintlig. Det finns idag ingen organisering kring den samiska litteraturen som exempelvis ett författarcentrum. Förlagsverksamheten har svårt att överleva.

Håkan Jonsson, styrelseordförande i Sametinget, Anne Wuolab, samiskt ombud i Författarförbundet, Lars Miguel Utsi, chef för kulturavdelningen Samerådet samt Gunnar Ardelius, ordförande i Svenska Författarförbundet.
Håkan Jonsson, styrelseordförande i Sametinget, Anne Wuolab, samiskt ombud i Författarförbundet, Lars Miguel Utsi, chef för kulturavdelningen Samerådet samt Gunnar Ardelius, ordförande i Svenska Författarförbundet.

Den som studerar historien får veta att beslut tagna av svenska politiker, som att tvinga samiska barn i nomadskolor långt borta från sina familjer, fått svåra konsekvenser i generationer framåt för väldigt många människor. Som att många samer idag inte kan tala, skriva och läsa på sitt eget språk. I en artikel i Svenska Dagbladet skriver författaren Ann-Helén Laestadius (26/2 2017): ”Vi har burit en kollektiv skam som staten lagt på oss och nu är det er tur att bära ett kollektivt ansvar för att se till att inga fler unga samer ska behöva ta livet av sig för att de ständigt kämpar med strukturell och etnisk diskriminering.”

”Språket lever och frodas, ändå skriver samer på svenska sidan mest för byrålådan. Hur utvecklande är det?”

Inghilda Tapio

Innan vi återvänder till Bio Norden gör vi en utflykt till Karesuando där en av de mer etablerade samiska författarna på svenska sidan av Sápmi bor. Hon heter Inghilda Tapio och jag hälsade på henne förra sommaren då jag gjorde en reportageresa på Nordkalotten för att träffa och samtala med samiska författare om nationsgränser som plats och ickeplats. Nu kontaktar jag henne och frågar hur hon ser på sina förutsättningar att lyckas som en författare som inte skriver på svenska, utan på sitt modersmål nordsamiska. Inghilda Tapio debuterade 1995 med Ii fal dan dihte som hon själv översatte från nordsamiska till svenska 2001, Inte för det att, tillsammans med Birgitta Östlund. Hon har dessutom skrivit sex barnböcker samt medverkat i antologisamlingen Viidát, divttat Sámis/ Vidd, dikter från Sápmi som kom 2006. Boken finns på nordsamiska och svenska i samma utgåva.

Foto: Karin Lenke
Inghilda Tapio Foto: Karin Lenke

Inghilda Tapio tillhör den sista generationen samer som inte var bofasta. Kampen för det samiska språket och kulturen finns i allt hon skriver.

Men trots att hon varit verksam i så många år, och belönats med flera priser, tvingas hon ge ut sina böcker i Norge, på det lilla förlaget Dat. Det är också Norge som finansierar hennes skrivande. Utan möjlighet som same att söka medel över gränsen hade hon inte kunnat fortsätta vara verksam som författare.

– Förutsättningarna för författare i Sápmi är dystra. På svensk sida är de rent ut sagt usla, säger Inghilda Tapio.

– Språket lever och frodas, ändå skriver samer på svenska sidan mest för byrålådan. Hur utvecklande är det? Det finns yngre samer som tycker om att skriva men som väljer att inte ens försöka skicka in sina alster till ett förlag på grund av att det är svårt att få böckerna utgivna.

Något stöd från svenska sametinget har inte varit möjligt att få. Av sina åtta böcker har hon istället fått stöd till sex av dem från norska sametinget. Men väntetiden för att få en bok utgiven kan vara mellan fyra och sex år eller ännu längre.

– Inte så upplyftande precis!

Vad beror det långa väntetiden på?

– Hur etablerad du än är får du vänta om du kommer från svenska sidan, eftersom det finns hur många samiska författare som helst på norska sidan och de prioriteras högre, förståeligt nog. Även många av de finska samiska författarna ger ut sina böcker på norsk sida. Just nu har jag två manus hos förlaget, en diktsamling och en barnbok, som legat i två år i väntan på utgivning.

Inghilda tillhör SGS, Sámi Girječálliid Searvi / Samisk Författarförening, som har sitt säte i Norge.

Vilken betydelse har det sammanhanget haft för ditt skrivande?

– I början hade det väldigt stor betydelse för mitt författarskap. Jag har suttit i styrelsen i flera omgångar och under den tiden hade vi ganska ofta olika slags kurser som var väldigt utvecklande för en nybörjare. Men på senare tid har betydelsen minskat. Jag upplever att de värnar mer om de norska samiska författarna för att de ju är fler än vi andra.

”Ser man på norsk sida så vet vi att det finns bättre stödordningar för samisk litteratur där än i Sverige. Dessutom är situationen för det samiska språket bättre i Norge, där till exempel utbildning i och på det samiska språket är mycket mer tillgänglig.”

Lars Miguel Utsi

Vi återvänder till Jokkmokk. Seminariet var ett försök att försöka bryta de negativa strukturerna som tvingar författare över nationsgränserna inom Sápmi. Från Samerådet deltog Lars Miguel Utsi, chef för kulturavdelningen samt oppositionspolitiker inom Sametinget, som en av två partiledare för Guovssonásti. Han understryker att han uttalar sig som tjänsteman och inte som politiker i denna artikel, eftersom han gärna håller isär de båda rollerna. Samerådet beskriver sig själva som en frivillig och oberoende kulturpolitisk och politisk samarbetsorganisation för samiska organisationer i Finland, Norge, Ryssland och Sverige. De är en tung maktfaktor inom den samiska litteraturen. Vart annat år delas Samerådets litteraturpris ut, ett pris som vill motivera samiska författare att fortsätta skriva, samt kulturstöd inom ett flertal konstnärliga områden, bland annat litteratur.

I sin presentation lyfte Lars Miguel Utsi fram komplex statistik som exempelvis visade att författare på finska sidan Sápmi var överrepresenterade i antal ansökningar och priser jämfört med svenska sidan. Priset har delats ut 17 gånger sedan 1994. Åtta gånger har det gått till en författare på norska sidan, fem gånger till författare på finska sidan och endast två gånger till författare på svenska sidan. Att norska sidan är överrepresenterat skulle kanske delvis kunna förklaras med att där finns uppskattningsvis 40 000 samer, vilket är dubbelt så många som på svenska sidan. Men på finska sidan finns endast cirka 5 000 samer jämfört med omkring 20 000 i Sverige. Siffrorna är de som i allmänhet brukar anges när antalet samer i de olika länderna ska uppskattas, denna gång är de tagna från Samerådet. Lars Miguel Utsi påpekar att det inte finns några pålitliga källor för antalet samer i respektive land. Inte heller går det med säkerhet säga att det finns dubbelt så många samer i Norge som i Sverige, även om många menar att förhållandena länderna emellan nog stämmer ganska bra, förklarar han.

Sedan 2010 har Samerådet beviljat projektmedel till 23 bokprojekt (totalt 713 000 kronor). Av dessa var elva bokprojekt skönlitterära. Endast fyra av de 23 projekten kom från sökande på den svenska sidan.

Varför fördelningen är så skev utvecklar Lars Miguel Utsi senare för mig:

– Jag har ingen möjlighet att ge några konkreta svar på varför det ser ut som det gör, men jag kan göra en del antaganden. Ser man på norsk sida så vet vi att det finns bättre stödordningar för samisk litteratur där än i Sverige. Dessutom är situationen för det samiska språket bättre i Norge, där till exempel utbildning i och på det samiska språket är mycket mer tillgänglig. Man har också fler institutioner och aktörer som arbetar med språk och litteratur. Bland annat stora samiska utbildningsinstitutioner i samiska kärnområden, vilket också finns i Finland, medan motsvarande institutioner saknas i de samiska kärnområdena på svensk sida, särskilt med fokus på språk och litteratur.

Det innebär, menar han, att samiska språk- och litteraturintresserade har bättre möjligheter att utveckla och fördjupa sitt intresse i Norge.

– Kanske är förutsättningarna när det gäller språkstudier och möjligheten att fördjupa sig i ett författarintresse bättre också i Finland jämfört med Sverige, säger han.

En annan förklaring till det allvarliga läget är, enligt Anne Wuolab, att litteratur som ges ut på andra språk än svenska i Sverige är olönsam för förlagen.

Anne Wuolab läser på Bio Norden
Anne Wuolab läser på Bio Norden

– Med krav på intäkter av försäljning, så faller också författare som är smala eller mindre profilerade bort i kampen för utgivningsmöjligheter. I kölvattnet av detta har förlag som har jobbat med samiska böcker, antingen lagt ner, flyttat sin verksamhet till Norge eller Finland eller valt litteratur som kan ge mindre ekonomiska utmaningar.

Varför förutsättningarna för samiska författare är så mycket sämre på svenska sidan, tror Anne Wuolab också beror på det faktum att det först var på 1950-talet som det togs fram ett gemensamt nordsamiskt skriftspråk i Sverige och Norge. Idag finns det sju olika skriftspråk (ortografier) i Sápmi: sydsamiska, umesamiska, lulesamiska, nordsamiska, enaresamiska, skoltsamiska och kildinsamiska. I Sverige används fyra av dessa: sydsamiska, umesamiska, lulesamiska och nordsamiska.

– Språken är unga och ortografin ändrar sig och förbättrar sig, säger Anne Wuolab. Det är i sig inte ovanligt, också äldre skriftspråk som svenska, norska och finska har haft samma utveckling under sin tid. Men skillnaden är att parallellt som skriftspråken utvecklar sig och sätter sig, så ges inte undervisning i de samiska språken i skolorna. Konsekvenserna blir att några lär sig att skriva men ingen lär sig att läsa. Och hur ska det kunna uppstå en marknad för samiska böcker om ingen kan läsa dem? Först när samiskan är ett fast och mer systematiskt ämne i skolan kan vi få fler läsare.

Hon förklarar att undervisningen på samiska språk kom igång mycket tidigare i Norge än i Sverige, och där är också den samiska läsekretsen större.

Niillas Holmberg är 27 år och växte upp på finska sidan av Sápmi. Nu bor han i Jokkmokk, eller Jåhkåmåhkke som staden heter på nordsamiska. Han har hunnit ge ut fem diktsamlingar på nordsamiska som översatts till ett tiotal språk. Den senaste, Amas amas amasmuvvat finns i norsk översättning av författaren och dramatikern Rawdna Carita Eira (Så den fremmede ikke blir mer fremmed). Jag blir nyfiken på hans författarskap. Hur gick det till när han blev författare och hur har han märkt av det hårda klimatet på svensk sida?

– Jag började skriva väldigt tidigt, redan som barn. Jag minns hur jag brukade protestera genom att slänga boken min mamma skulle läsa för mig och min syster när vi skulle lägga oss. Min mamma gav mig böcker och berättade oavbrutet att böcker en dag kommer att bli mina bästa vänner. Och hon hade verkligen rätt i det. I de tidiga skolåren insåg jag att skrivandet var det sätt på vilket jag kunde uttrycka mig mest naturligt. Det var också ett sätt för mig att fly verkligheten som saknade de berättelser jag fick höra under min barndom.

När förstod du att du ville ge ut böcker? Hur gjorde du för att nå ut?

– När jag var 16 flyttade jag från min lilla by till Tammerfors. Det var en stor omställning som öppnade kanaler inom mig som gjorde att jag började skriva poesi. Ganska snart kändes det som att dikterna kunde bli till en samling. Mitt nästa steg var att kontakta Inger-Marie Aikio, en samisk poet som också är en vän till familjen, och fråga henne om råd. Hon redigerade min bok och gav ut den på sitt förlag DAT. DAT grundades av poeten och konstnären Nils-Aslak Valkeapää och några vänner till honom.

– För mig är det förmodligen enklare att bli utgiven nu när jag redan har publicerat ett par böcker och det går bra för mig. Med andra ord, det är mer sannolikt att jag kommer att få ekonomiskt stöd för böckerna nu än för låt oss säga fem eller åtta år sedan. Problemet i Sápmi är egentligen inte att få förläggarna intresserade, det är att få stipendier och annat ekonomiskt stöd.

Niillas Holmberg säger att den mest välmående delen av Sápmi, när det kommer till litteratur, definitivt sägs vara den finska sidan. Nordsamiskan är väldigt stark i Deatnu-älvdalen.

– Jag kan knappt beskriva hur livfullt det är i den övre delen av älven. Jag vet inte varför det är färre författare i till exempel svenska delen av Sápmi. Kan det ha att göra med hur situationen för att lära ut samiskt skrivande har sett ut i Sveriges historia? Jag vet inte.

Niillas Holmberg säger att han vet att det finns litterära talanger på den svenska sidan som skriver på sitt modersmål, men att det verkar som att de känner sig säkrare när de skriver på svenska, eller till och med på engelska, än på samiska.

Inghilda Tapio tror att samer på finska sidan fått ett försprång mot samer i Norge och Sverige, eftersom finska och de samiska språken tillhör samma språkfamilj, den finsk-ugriska.

– De har haft finskan som skolspråk, säger Inghilda Tapio, och eftersom samiskan och finskan är släktspråk så har de ett försprång genom det. De har behärskat att skriva på samiska långt före oss andra. Vi på svensk och norsk sida måste hela tiden tänka till eftersom ordföljden ser olika ut i samiskan jämfört med svenskan. De språk som man lärde sig i skolan sitter ju som berg i bakhuvudet på en.

Niillas Holmberg säger att han vet att det finns litterära talanger på den svenska sidan som skriver på sitt modersmål, men att det verkar som att de känner sig säkrare när de skriver på svenska, eller till och med på engelska, än på samiska.

– Vi behöver helt enkelt mer folk som skriver och som känner sig bekväma med, och uppmuntrade till, att skriva på samiska. Det produceras en hel del samisk musik och det är till viss del för att unga människor känner att det uppskattas av andra unga samer. Kanske behöver vi att de unga läsarna av samisk litteratur börjar föra mer väsen om de böcker och de författare de läser. Potentiella författare behöver få veta att deras bidrag skulle bli väldigt uppskattade. För mig har Kristina Utsi och Per Ludvig Boine, som är vänner till Valkeapää som grundade Dat, betytt väldigt mycket för mitt skrivande. Deras arbete för samisk litteratur är ovärderligt. Niillas Holmberg betonar hur viktigt det har varit för honom att också blivit översatt till andra språk.

– Jag vet ju hur få det är som läser nordsamisk poesi. Tack vare översättningarna har mitt författarskap fört mig till fyra kontinenter för att läsa ur mina texter. Jag är den enda samiska poeten under 40 år som ger ut poesi i Sápmi.

 Inom renskötseln är språket avgörande eftersom många ord, exempelvis de som används för att beskriva renar och skilja ut dem från varandra, är omöjliga att översätta.

Jag tänker på vad språkforskaren Marja Skum berättade för mig när jag träffade henne under min reportageresa till Nordkalotten och Kautokeino förra sommaren. Hon har skrivit boken Giellamolsun sámi boazodoalus/Språkbyte inom renskötseln, som är en populariserad version av hennes kandidatuppsats. I boken, som innehåller en nordsamisk och en svensk språkversion, har hon djupintervjuat renskötare från tre generationer och sett hur språket nästan utplånats i sin egen generation. Boken är ett vittnesmål över en språkförlust och dess konsekvenser.

Inom renskötseln är språket avgörande eftersom många ord, exempelvis de som används för att beskriva renar och skilja ut dem från varandra, är omöjliga att översätta. Jag intervjuade henne för tidningen Vi Läser (publicerad i nr 1/2016) och hon berättade att hon brukade undervisa i nordsamiska på universitetet i Kautokeino, det enda samiska universitetet i världen. Oftast bestod hennes grupper till hälften av samer från olika delar av Sápmi, och till den andra halvan av studenter från hela världen som var nyfikna på och ville lära sig samiska. De som kom från exempelvis Japan och USA prövade med lätthet uttalen i klassrummet medan många samer bröt ihop när de skulle säga fraser på samiska, berättade hon, det spelade ingen roll att de flesta av dem haft hemspråksundervisning från första klass till gymnasiet.

– Det är en stor sorg och skam att inte kunna sitt eget språk. Många tänker: är man same så ”borde” man prata flytande på en gång, sade Marja Skum.

Anne Wuolab är en av dem som startade författarföreningen Bágo, som har säte i Jokkmokk. Föreningen drev en skrivarkurs för samer tillsammans med Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk, men efter ett år lades projektet ner eftersom medel saknades för att fortsätta.

Enligt Anne Wuolab välkomnar Bágo alla skrivande samer till föreningen, inte bara de som skriver på något av de samiska språken.

– Samer skriver, har skrivit och kommer att skriva. Och det måste vi ta vara på. Ett folk behöver få läsa egna historier och skapa sin egen kanon över vad Sápmi ska läsa. Och de texterna är alla hjärtligt välkomna – också de som skrivs på nationella och internationella språk, säger hon.

Pär Hansson läser på Bio Norden
Pär Hansson läser på Bio Norden

Vi återvänder till Bio Norden i Jokkmokk. Efter läsningarna står vi kvar en stund innan vi skiljs åt för kvällen, och det är med en vag känsla av optimism som vi sammanfattar dagens diskussioner. Flera muntliga löften har kommit under dagen. Lokala politiker har visat intresse för att vilja bidra för att den samiska litteraturen ska få förutsättningar att överleva. Media har rapporterat, även riksradio har gjort sändningar.

Nu har det blivit ett nytt år. Sedan dagarna i Jokkmokk har en hel del hänt. Sametinget har gett ett muntligt löfte om bidrag till ett samiskt författarcentrum med säte i Jokkmokk och Jokkmokks kommun har redan ställt ett kontor till förfogande på Kunskapens hus, Lapplands lärcentra i Jokkmokk. Ett samiskt författarcentrum, FC Sápmi, börjar ta form. Till hösten planerar författarföreningen Bágo med Författarförbundet som samarbetspartner en stor litteraturfestival i Jokkmokk. Vad som går att genomföra återstår att se. Men nu är de första stegen tagna.

Text och bild (där inget annat anges)

Malin Nord

Tack till Svenska Akademien som lämnat ekonomiskt bidrag till denna artikelserie