Ann Ighe: Att skriva, verka, tala – och få betalt!

Hur förstår vi ”författare” som yrke idag? Är ”att vara författare” ens ett yrke? Bör det vara det? Hur mycket av arbetet med ”att vara författare” betyder att kunna försörja sig ekonomiskt, och därmed fortsätta producera litterär text?

Skrået bad redaktören och ekonomhistorikern Ann Ighe reflektera över frågan. Hon tar hjälp av bland annat Karolina Ramqvists Det är natten för att ge ett svar.

Författaryrket är populärt, det tenderar att hamna på nutidens topplistor över drömyrken. När en Sifo-undersökning placerade yrket i topp härom året, fick en person från en populär läsblogg frågan om varför det var så populärt. Hennes gissning var att det var kombinationen av kändisskap och rikedom som författaryrket associeras med som var svaret. Samtidigt vet vi att det i gruppen författare, liksom i många andra konstnärliga yrkesgrupper, bara finns ett litet fåtal som tjänar stora pengar på sin författargärning, medan en stor grupp tjänar mycket lite. Fattigdom eller starkt beroende av andras inkomster är vanligt. Däremellan finns också de som arbetar med och tjänar pengar på annat under större eller mindre del av sina yrkesliv, och som därmed skapar en sorts ekonomiskt utrymme för författandet.

Arbete utgör grunden för tillhörigheten i samhället, men vilken sorts arbete? Frågan är kanske också hur mycket författarens arbete antingen liknar eller är fundamentalt annorlunda än andras arbete och försörjningssätt?

Med skapandet av moderna intresseorganisationer, fackförbundsliknande, som exempelvis Sveriges Författarförbund, så finns det också ett anspråk på att även det konstnärliga arbetet, det fria skapandet, ska inordnas i det moderna lönearbetets former. Framför allt, att det ska generera det moderna lönearbetets sociala rättigheter, vara en grund i ett medborgarskap. Fullt medborgarskap i dagens välfärdsstat kommer nämligen genom en någorlunda säker och kontinuerlig position på arbetsmarknaden. Arbete utgör grunden för tillhörigheten i samhället, men vilken sorts arbete? Frågan är kanske också hur mycket författarens arbete antingen liknar eller är fundamentalt annorlunda än andras arbete och försörjningssätt?

I själva verket hör författandet som lönearbete till undantagen. Stipendierna däremot kan vara en viktig del av försörjningen, och dessa följer en helt annan logik än lönearbetet. Till att börja med: de är skattefria. Därför upprättas inte det där bandet till staten som skatteinbetalningen utgör, till exempelvis som sjukpenning och pension. Stipendierna kan skilja sig från lönearbete också på andra sätt. De ges ofta som belöning för något som redan är gjort, snarare än för en tydligt specificerad arbetsuppgift, även om hopp och förväntan om fortsatt produktion finns. Kanske är den här ojämnheten i författargärningen som ekonomisk verksamhet en nyckel till att förstå ambivalenserna i vad arbetet egentligen består av och vad det kan jämföras och jämställas med. Ett stipendium ger pengar, det kan ge den där tiden att skriva, liksom tiden att inte skriva. Men det ger inte författaren en del i det moderna, på lönearbetet byggda sociala medborgarskapet. Finns det då andra vägar dit?

I essän Det är natten cirklar Karolina Ramqvist runt frågor om skrivandet som arbete, och det väcks därmed också frågor om vad det är att vara författare. Hur mycket omätbar, eller åtminstone svårmätbar verksamhet krävs för att producera litterär text? Hur mycket betyder arbetet att vara författare – alltså inte skrivandet i sig, utan författarvarandet – för att kunna försörja sig ekonomiskt, och därmed fortsätta producera litterär text? Ramqvists essä börjar på något av en metanivå: Hon ska skriva ett anförande om romanen hon redan har skrivit. Hon är inte alldeles bekväm i detta.

Med hjälp av Marguerite Duras menar Ramqvist i Det är natten att det egentligen är omöjligt att tala om att skriva. Många författare har gett uttryck för liknande känslor. För en utomstående förefaller det som om författaren gör en mycket stark skillnad mellan relationen, eller utrymmet, mellan sig själv och texten å ena sidan (skrivandet) och det som händer på den andra sidan texten, alltså kontakten mellan texten och läsaren (talet om skrivandet). Ramqvist gör det tydligt att hon inte alls kan känna samma mening med sitt arbete när hon förväntas ta klivet ut i det där utrymmet mellan läsaren och hennes böcker. När hon skriver försöker hon nå någon slags sanning. Men när hon svarar på frågor om sin bok kan hon inte längre använda ”skrivandets röst”. Författaren blir då istället ”en människa som helt säkert var jag, [men] som saknade textstämmans djup och trovärdighet och som inte alls tycktes vilja tala med uppriktighet om det som var sant, utan verkade drivas av en önskan om att få vara med andra människor och få deras godkännande.” Kommunikationen blir, när hon ska tala om skrivandet istället för att skriva, en helt annan, och ställer andra krav. Säkert känner många, men kanske inte alla, författare stark identifikation med detta.

Gränserna sätts även om hon egentligen bara ligger tvärs över en säng och väntar på skrivandet, icke-skriver för att kunna skriva, för att kunna vara en författare.

Ändå är det helt uppenbart att det är ett fåtal författare som alls lyckas försörja sig utan att ägna sig åt dessa möten med läsaren. Läsare och kulturarrangörer begär den högläsande, berättande och samtalande författaren. Förlagen förväntar sig dessa framträdanden. Att tala om skrivandet, eller i varje fall om boken, är både en marknadsföring av boken i sig, av författaren själv som offentlig person och en direkt födkrok. Faktiskt en av de få som riktigt liknar ett lönearbete – tid och en arbetsinsats mäts tydligt i pengar. Kanske är det alltså där författarens sociala medborgarskap uppstår? När hon gör sig tillgänglig för läsare, möter dem, talar till och med dem. När hon berättar om sitt skrivande, eller pekar ut riktningen för konsten och motståndet med hela handen, liksom när hon signerar läsarnas böcker och läsupplevelser. Det är inte bara texten som säljs som en vara på marknaden, det är även författaren.

Ramqvist skriver också mer specifikt om en kvinnlig författares villkor, till och med om den kvinnliga författaren med barn. Det låter gärna som om barnen är hinder. Men Ramqvist konstaterar att även om Virginia Woolf en gång i 1900-talets början, i Ett eget rum menade att en kvinna som ska skriva inte kan ha barn, så är Ramqvists egen erfarenhet att det inte är barnen, utan männen som ligger mellan henne och skrivandet. I konsekvens därmed skriver hon högst konkret in barnens närvaro i sina betraktelser över det egna skrivandet. Ibland måste hon sätta gränser mot dem: stänga en dörr, vägra att springa till skolan med en glömd väska. Gränserna sätts även om hon egentligen bara ligger tvärs över en säng och väntar på skrivandet, icke-skriver för att kunna skriva, för att kunna vara en författare. Men hennes skrivande kan också pågå med ett spädbarn på armen, sovandes bredvid. Barnen kan och får vara där.

Den allmänna historiska förändring som har gjort klart att såväl kvinnans som mannens plats är på arbetsmarknaden har å andra sidan högst troligt gett manliga författare som lever i heterosexuella parrelationer en helt annan roll än tidigare. Färre sitter på skrivkammare, skyddade av en hustru som respektfullt ser till att barnen håller sig undan det skapande arbetet under stora delar av dygnet. (För all del) ovetenskapliga samtal med manliga författare idag pekar snarare på konstnärer som just därför att deras kvinnliga partners har stadiga inkomster på ”den reguljära arbetsmarknaden” är den som ofta tar vabbande, hämtande och lämnande. Kanske finns det idag en försvarlig mängd skrivande män som måste förhålla sig till sina barn mycket aktivt. Om det i sin tur betyder att kvinnorna är det som ligger mellan dem och deras skrivande är för mig okänt.

 Är ”de andra” arbetena bra?

 Det sägs ibland att många har svårt att se musikerns arbete som just arbete, eftersom vi i publiken möter musiken – och då särskilt den levande musiken – när vi själva är ute i någon sorts fritidsärenden. Vi är lediga, därför kollar vi in ett band som spelar, och det är förhoppningsvis en lustfylld upplevelse. Kanske blir det då svårare att uppfatta det musikerna gör som arbete? Jag är egentligen högst tveksam till den teorin. Det är inte för inte vi sedan länge har talat om en ”underhållningsindustri”. De flesta av oss är medvetna om att det innebär att vissa arbetar när vi andra upplever oss roade.

Den danske författaren Mikkel Thykier skriver 2011 i Over for en ny virkelighed cyniskt – eller kanske uppgivet? – om hur författandet allt mindre liknar en anställning, då relationen med förlaget för de flesta blir allt tunnare. Alltmer av arbetet med bokproduktionen överlåts till författarna själva, men publicerade böckers livslängd i lager blir allt kortare. Den moderna bokmarknaden, präglas av att ”The winner takes it all”. Gemensamma problem betyder dock inte att det alltid är lätt att organisera sig kollektivt. Kan författaren ens välja mellan att vara entreprenör eller arbetare, risktagare eller arbetsmyra? En del minimerar sitt tal om skrivandet, sitt offentliga varande som författare, och ägnar sig åt annat lönearbete för att finansiera liv och skrivande.

Är det då bra för författaren att ”tvingas” till andra arbeten, till ”brödjobben”? När poeten och doktoranden i litterär gestaltning, Khashayar Naderevandi, blev intervjuad av Skrået om hur det är att forska och vara poet svarar Naderevandi: ”Jag vet inte hur mitt skrivande påverkas av forskningen. Jag tycker att det är jämförbart med andra jobb som författare har, så frågan kanske snarare är: Gynnas ens skrivande av att ha ett annat jobb utöver skrivandet? Och på den frågan skulle jag försiktigt svara: Ja, det är bra för litteraturen när författare är involverade i andra arbeten än sitt eget skrivande.”

Författaren vill, eller kan åtminstone vilja, att det författande arbetet betraktas som ett slags lönearbete. Likväl kan hon också vilja att det inte gör det. Jämförelsen med det andra arbetet, det ”manuella”, det rutinartade, är besvärande på många sätt. Kanske kan tryggheten som anställd locka – men vem vill ha en chef? Författaren kan vilja ha sitt arbete erkänt som arbete – men hur fritt kan egentligen det arbete vara som ska ge den tryggheten som den typiska anställningen ger? I förhållande till det moderna socialförsäkringssystemet är det lönearbete som är det legitima. Lönearbete, där just lön utbetalas, och det vi har konstruerat som ett ”arbetsgivaransvar” gör att den som betalar lönen till den arbetande också betalar in till olika välfärdssystem. En medborgare utan tjänstepension och rimlig sjukpenningnivå är en prekär medborgare… Är en författare?

Ann Ighe