Redaktionellt kluster #3

Gloria Gervitz är en mexikansk poet, numer bosatt i San Diego, som har skrivit på samma dikt i hela sitt liv. Inte i betydelsen att hennes böcker är så lika varandra att de är svåra att skilja dem åt. Nej, hon har bokstavligen skrivit på samma verk i hela sitt 74-åriga liv.

Hon har trott att hon varit färdig, många gånger, men sedan har hon tvingats inse att hon fortfarande skriver på samma dikt. En dikt som har publiceras i olika omgångar och i olika versioner. På svenska kom den ut under namnet Migrationer 2009, översatt av Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson.

Under sitt Sverigebesök i mars, berättade hon för en mindre åhörarskara på utbildningen där jag gästundervisade, att hon under de senaste två åren haft en av sina mest produktiva perioder. Dikten har nu utökats med ett omfång som närmast dubblerat den i längd, och en ny utgåva har kommit ut på spanska som inkluderar diktens senaste förvandling. Ett utdrag av det partiet, översatt av Hanna Nordenhök, finns att läsa i senaste Karavan, nr 1/2017.

I sista stund, ja, i själva verket när boken redan börjat tryckas, insåg hon att det också var nödvändigt att stryka alla kapiteltitlar i verket. Hon väntade långt in på natten i San Diego tills det var en anständig tid i Spanien så att hon kunde ringa sin redaktör och säga åt honom att hejda produktionen av boken.

Redaktören protesterade: – Vi har redan börjat trycka! Men hon insisterade: – Det spelar ingen roll, jag betalar de extra kostnaderna själv, ändringarna måste göras!

Hon fick igenom ändringarna.

Dessförinnan hade hon tagit bort alla versaler eftersom hon insett att de var som väggar mellan raderna och ”pure fear”.

En person som skrivit på samma dikt i hela sitt liv, och ändå måste hejda tryckpressarna för att göra en sista ändring. Det säger något om att boken passerar en sorts gräns mellan tryckt och icke-tryckt. Färdig och process.

Men det är en gräns som förutsätter kontrollstationer för att behålla sin laddning. Att det finns ett tydligt före och efter. I en digital tid, som vår, luckras den där gränsen upp. Och i litteraturer där det litterära kretsloppet har en mycket liten offentlighet och en begränsad infrastruktur kan det saknas en gräns att skriva mot.

I det här klustret skriver Malin Nord om villkoren för dem som skriver på samiska på den svenska sidan av Sápmi. Här är möjligheterna att få ge ut sitt verk små, och kan innebära mycket lång väntan. De unga som skriver, tvingas i större utsträckning än i andra litteraturer skriva för byrålådan. Den talang som finns har svårt att nå en publik. Litteraturen, särskilt den som inte har en kommersiell bärkraft, är beroende av att det finns ett stöd för den.

Men ny teknik ger också nya möjligheter. Att det blivit lättare att verka som egenutgivare har varit positivt för genrelitteraturen, som kunnat skapa sina egna kretslopp. Det finns en gemenskap att söka sig till för den som ger ut SF och Fantasy-litteratur idag. Men detta innebär också att det kommer ut böcker som aldrig passerat en redaktör, eller ens en korrekturläsare. Läs Jerry Määttäs text Sin egen lyckas smed om egenutgivningen och fantastiken.

När gränsen mellan publicerat och icke-publicerat blir vagare, kanske vi alla snart skriver på samma verk livet ut. Texten behöver inte ens passera genom en tryckpress, istället glider den in i en pdf och ut genom de digitala kanalerna. Med en uppdatering kan det som eventuellt blev fel korrigeras. Inte helt nöjd med slutet på din senaste bok? Lugn, det är lätt att ordna…

Svårt att avsluta skrivprocessen? Lugn, det gör inget…

Och där ute glider alla tidigare versioner av texten omkring, med samma status som den nypublicerade texten…

Underbart.