Anteckningar om skrivande och liv etc: våren och sommaren 2017

Jag sätter mig ofta ner framför datorn med en särskild sorg i bröstet. Som om någon pressade sitt ansikte mot ett glas. Ville tala ut. Ur mig. Buktalare? Barnet, det vill säga jag själv? Som om något nästan är försent. Som om det ännu vore möjligt att tysta, täppa igen, bortse från. Att tysta sig själv? Simma neråt, till mörkare, färglösare vatten. Att bli tystad av någon annan? Då vaknar motståndet och tankarna kring nödvändighet. Överhuvudtaget vaknar man.

Jag har tackat ja till att vara lärare i autofiktion. Kan jag vara lärare i något som är ett fult ord? (Ordet låter fult. Idén om jaget naturligtvis alltid både fint och fult. Men nu är det ordet autofiktion. Jag associerar till automatisk skrift, autoerotik). Jag säger till eleverna att autofiktion för tankarna till onani. Jag tänker att jag ska se upp med mitt skämtande i sociala situationer. Att eleverna blir trygga av att se mig stå stadigt. Åtminstone de första tio minuterna. Jag måste inte vara ”dansant” inför dem. Men måste jag det inför mig själv?

Dansant i text, farligt. Mitt eget krav på motstånd är stort. Motrörelsen som trygghet. Inte som i att bli motarbetat. Det dansanta i verkligheten: en del underhållning, en del undanglidande. Att inte utgöra ett hot. Att inte bli monstruös. Hur såg min feministiska fostran ut? Att få ta plats men samtidigt sväva. Skriva som ett sätt att sätta spår. Skriva som ett sätt att tala om rädslan för osynligheten och därmed bli synlig? Ja, men om texten ”dansar” blir jag ju än mer osynlig. Jag vill inte tänka på det som en kvinnlig problematik. Men det är ju just det det är. Varför kan jag inte erkänna att jag är kvinna? Jag har kanske inte lust. ”As simple as that!” Men ett sånt avfärdande håller inte. (Massor att säga om detta. Men måste andas lugnt. Sortera vrede, lekfullhet.)

Hemma vid datorn vill jag skriva en liten svart bok. Svartare än något jag skrivit. Inte hopplös, men utan hopp. Jag längtar efter sten. Smaken av sten.

Minne: ”Hur kan du som är så glad skriva så sorgsna texter?” ”Vad får hon allt ifrån?”

Jag ser framför mig ett barn som kommer springande med munnen full av stenar. De glänser av saliv när hon spottar ut dem. Hur kan så många stenar få plats i en sån liten håla?

En plötslig förmodan att allt är självbiografiskt eftersom det kommer från det egna huvudet, den egna fantasin, det personliga hantverket eller de privata referenserna. Lorrie Moore skulle inte hålla med. Hon är inte intresserad av det rent självbiografiska. Men ”rent”. Rent är ju en omöjlighet. Rent endast i ögonvrån, i en glimt. Alltså rent bara som aning eller översikt. Steg för steg, sida upp och sida ner: solkigt. Definitivt solkigt.

Preferenser. Intressesfär. Bättre i plural. Sfärer. Jaget som grillspett rakt igenom.

Hur förmedlar man att kreativt skrivande förutsätter ett kreativt läsande? Genom att tala om författarskap som vore de vänner. Märker hur jag inför eleverna sluddrar i min entusiasm. Blandar ihop mig med dem. Döda, levande. Känner mig rörande beskäftig och kanske naiv när jag säger till dem att de ska ”äta böcker”. Försöker också förmedla att skrivande är något annat än att ”tala tyst”. Det är kommunikation men inte tal. Det kommer inte ur munnen. Men skrivandet kan härbärgeras där.

Min bror säger, apropå mitt bokprojekt att det kommer att bli svårt för mig att vara riktigt så mörk eftersom jag ju trots allt laborerar med ljus. Han undrar också över definitionen ”liten”. Är det en känsla eller sidantal det handlar om?

Jag tänker att det handlar om känslan. Skiffer. Först senare slår det mig att min debut hette så. Skiffer. Jag har nästan blivit så stor att jag kan läsa den utan att känna mig generad. Men jag tror på genansen. Den gör oss levande. Bra med alla typer av håligheter. I alla fall på pappret? Eller: i alla fall i verkligheten?

 

Generande ofullkomlig. Och när det skrivs ner: generande självtillräcklig? Svårt grubbla för mycket kring det. Kanske måste allt blandas upp, inte skiktas eller siktas. (Själv mycket undrande över vad som är jag som jag och jag som text. )

Min relation till skrivandet: baserat på skrivande föräldrar, verbala föräldrar. Litterär uppväxtmiljö. Oklara förhållanden kring sanning och konsekvens. (När kan jag släppa det? När vissa skador läkt. Alltså aldrig?) Ännu oklarare till sann trygghet och markeringar för begreppet trygghet. Att luta sig mot en vägg eller att luta sig mot en ridå. Att tumla bakåt, riva med sig en mantel av tyg i fallet. Att falla är också att falla i glömska. Av nödtvång. Idén om omhändertagandet. Men händerna kunde röra sig över tangentbord och skriva fram en skönlitterär ömhet.

Ett minne: Jag sitter på en pall invid fönstret i den övre trapphallen på landet. (Jag har skjutit undan en pelargon och en Sankta Paulia. Bladen luddiga. Inte en tillräckligt fin blomma för oss stadsbor. Mormors blomma. Mormors demokrati.) Jag har ett litet flickigt block jag fått av någon barnflicka. Det är beige med ränder. I nedre vänstra hörnet två kattungar. Samma på varje sida. Jag skriver en romantisk historia om kärlek som utspelar sig i vag 1700-tals miljö. Jag är författare. Block, penna, arbetsplats, utsikt över en stor och kraftig björk. Stammen delar sig symmetriskt i två grenar. (Oklart om de grenarna ändå bör kallas stam.) I klykan har en liten rönn slagit rot. Det är betydelsefullt. Men jag vet inte varför. Det är som om det funnes en berättelse där. Rönnen kommer ju inte att kunna växa sig stor. Rönnen liksom famnad av björken. Rönnen parasitisk? Eller bara så kallat ”blåögd”. Jag vet något om potentialen i berättelsen, men är för liten för att göra annat av bilden än att minnas den.

Tvivel, självförakt, självgodhet. Jag kan raljera över alltsamman. Men ensam är det något mycket tyngre och farligare. Som våta klippblock under fötterna eller under hjärtat. Självgodheten: ett sätt att ta sig över vissa hinder. Bedöva sig. Den där tunga, djuriska andningen från luftballongerna som svävar över staden. (Men jag har varken sett eller hört några i år).

Jag säger till eleverna: Läs era texter högt. Då hör ni var det skorrar. Men finns det inte också något försåtligt i högläsandet? En förförelseakt? En människas röst, tilltalet. Klart det handlar om att bli förförd.

Danande: min mammas stroke. Jag vill berätta om den. (Mer än i Om man håller sig i solen). Men inte nu. Istället min egen stumhet. Parerandet av vad som är hon och vad som är jag. Kvinnligheten? Det som tar kål på en? Jag sköter om henne och jag gör det bra och dåligt samtidigt. På vägen hem känslan av att min egen kropp är ett stort stycke fett kött som lämnats kvar på grillen. Bränt och kallt. Djupa fåror in i något ickelevande. Är även det en ”kvinnlig” känsla? Eller bara en författares? Eller bara en människa som finner det nödvändigt att bruka motbjudande liknelser? Mamma och jag. Kvinnor. Författare.

Jag försöker syna mina mått av stumhet och platserna där stumheten uppstår. Är det hårda eller mjuka ytor?

Att skriva som ett sätt att ge sig själv tillåtelse att gå sönder eller som ett sätt att hålla sig samman? Handarbete?

En skrivarskoleelev fastnar ofta för ett speciellt ord med utropet: ”Bra ord!” Nu säger jag det också. Plockar ut enstaka ord och känner på dem ungefär som man känner på en melon om den är mogen. Ett lätt tryck mot fontanellen. ”Fontanellen! Bra ord!”

Jag kan bara berätta historier i verkligheten. Inte i skrivandet. Eller i skrivandets verklighet. Kan inte skratta inne i mina egna texter. Men skrattar så jag gråter åt Lorrie Moore. Kan inte ta hand om mitt barn i text bara i verkligheten. (Självgott? Fuck yeah!)

Soliditeten i skrivakten. Formulerad öppenhet. Man lämnar lägenheten olåst men man har trots allt stängt av kranarna, gasen, kaffekokaren. Man har lämnat lyset på men släckt de levande ljusen. Man är inte galen.

Bilden ovan: Kanske tillrättalagd? Lite för snygg? Lite för duglig eller duktigt uttänkt? Självcensur. Ej att förakta. Men jag låter den stå kvar. Och det är sant att jag då och då går hemifrån utan att låsa ytterdörren.

Jag läste om mig själv i en bok att jag som barn ”såg konflikter i det osynliga”. Är det vägen till skrivandet? Att se det som andra inte ser? Eller är det vägen in i djup otrygghet? Att genomskåda lögner och bli kallad överkänslig? Eller: att vara överkänslig, genomskåda lögner, se konflikter som tystas ner, hålls undan? Att föröka skriva fram en sanning, inte skönmåla. Omöjligt att göra det och inte också känna sig som en sjuklig avkomma. (Tillbaka till bilden av stenarna i munnen. Och det brända, feta, kalla köttet. Att vara monstruös. Oätlig.)

”Avkomma. Åkomma? Bra ord!”

Jag har svårt att ens tänka på mig själv som känslig. Ordet så negativt belastat att jag blandar ihop det med mytologiska könssjukdomar. Kroppsdelar som helt sonika faller av. Mitt manliga könsorgan till exempel, som jag länge hållit dolt. En vacker dag: ut genom det vida byxbenet ner på trottoaren. Låter det ligga. Fäster blicken mot horisonten. Plockar upp det sen i skymningen. Både hoppas och inte hoppas att det ligger kvar.

Balansakten: generositet och egocentricitet. Som om man skulle kunna använda generositeten som muta.

Balansakten: respektlöshet och kärlek. Men man kan inte alltid veta. Eller: man kan aldrig veta. Nina Bouraoui i Mina onda tankar: …”att skriva skulle (då) vara att hålla fast livet.” Ja, men man måste inte alltid hålla fast det. Ibland löper linan mellan fingrarna.

Minnen av en sommar: Nästa inga alls. Bara stämningar. Eller förnimmelser. Mitt barns kropp. Vår sömn. Jag tänker på min bok och är rädd att jag har för stora förhoppningar och för lite stamina. Alla lösa anteckningar och en skrämmande okunskap om hur de ska fogas samman. Försöker tänka på enskilda ord. Bra ord.

Juli 2017

Johanna Ekström är verksam som författare och konstnär. Hon var senast aktuell med Dagbok 1996-2001 (Albert Bonniers Förlag) samt utställningen ”Landskapet Jag” på Galleri Arnstedt i augusti 2017.