Författarcentrum 2067: – några tankar om framtiden

”Det är nya tider nu! Nya tider kräver nya metoder! In med det nya! Ut med det mossiga! Inte går det att krampaktigt hålla kvar vid allt som är gammalt. Ser ni inte att världen har förändrats?”

Sådär kan det låta när det talas om föreningsliv, ideellt arbete och kollektiva sammanslutningar. Nuförtiden tycks det mesta handla om entreprenörskap, storytelling, branding, varumärken och allt vad det nu kan tänkas heta. Men behöver de alltid vara varandras motsatser?

Med hjälp av först och främst statliga medel har Författarcentrum kommit att vara en kraft att räkna med i 50 år. Föreningen har ägnat sig åt författarförmedling och vid sidan av detta dragit igång oräkneliga projekt för litteraturens skull. Men att basera sin verksamhet nästan uteslutande på medel från stat, landsting eller kommuner lämnar ingen garanti för att verksamheten skall kunna fortsätta år efter år. Under de senaste åren har dessutom bidragen till centrumbildningarna kommit att bli ordentligt ifrågasatta. Så, finns det något alternativ?

Att jobba med sitt varumärke implicerar vanligtvis det att jobba för att öka försäljningen av ens produkt, men Författarcentrum har ingen vidare produkt att sälja. Inte heller tycks allt det vi gör alltid vara särskilt intressant att betala för. Det är en situation som både författare och föreningen lärt sig att leva med. För om tillgång och efterfrågan skulle fått styra vår verksamhet skulle vi ha försvunnit för länge sedan. Tillgång finns det, men som ovan påpekat långt ifrån alltid efterfrågan. Ändå fortsätter vi att finnas.

Möjligen behöver inte det att arbeta med sitt varumärke alltid innebära det att sälja fler produkter. Det kan kanske handla om att göra sig oumbärlig. Det kan kanske handla om att samla så pass många människor, stå för en så pass betydande del av de kulturella verksamheterna och ha så pass många fingrar i så många spel, att det att plocka bort oss blir mer av ett problem än att låta oss vara kvar, oavsett hur improduktiva vi är i marknadsekonomins ögon. Det behöver inte betyda att Författarcentrum skall skaffa en ny logotyp för ett par hundratusen, någon webbsida som skall sälja muggar eller ordna fram rabatterade nätter hos de stora hotellkedjorna. Att tillhöra en förening innebär inte alltid att en vill gå runt med en keps prydd av föreningens fräcka symbol. Det finns andra sätt att spela roll.

Nya tider kräver nya metoder, men behöver det alltid innebära det att rätta sig efter marknadsekonomins spelregler? Det kanske fanns en tid då medlemskap i Författarcentrum var en självklarhet för alla yrkesverksamma författare, då föreningen fyllde ett vakuum och var så pass oumbärlig det kanhända krävs att vi blir på nytt. Det kanske fanns en tid då vi inte behövde medlemmarna mer än de behövde oss. Med medlemskapet följer inte nödvändigtvis en ideologisk övertygelse. När Folkets hus-föreningar växte fram i landet var det för att kunna erbjuda nöjesaktiviteter för alla. Att samtidigt kunna sprida ett politiskt budskap var en naturlig följd av att många människor träffades på samma plats. Folkets hus-föreningarna har överlevt i många år, så varför skulle vår förening behöva möta ett annat öde? Författarcentrum har ganska få mötesplatser och är en direkt angelägenhet för ganska få människor, men vår verksamhet innebär att tusentals människor kommer i kontakt med litteraturen varje år, på bibliotek, i skolor, på kaféer och i föreningslokaler. Vi måste försöka börja visa hur viktiga vi är för litteraturen i landet, att en kulturpolitik utan oss innebär ett sämre kulturklimat för alla. Våra utskick om nya böcker måste bli något som underlättar varje bibliotekaries arbete med bokning av författarbesök, våra författarsidor på nätet något varje skola kan använda sig och våra projekt vara sådana att de letar sig bort till varenda vrå i hela landet. Vi måste få varje yrkesverksam författare att se varför vi behövs, att medlemskapet innebär fler rättigheter än skyldigheter och att det att stå utanför innebär att en går miste om sådant som gör ens vardag lättare att ta sig igenom.

Om varumärkesbyggande kan handla om sådant, så är varumärkesbyggande precis vad vi måste sätta igång att jobba med. Och om vi lyckas så lämnar det kanske ingen garanti för att vi finns kvar 2067, men jag är övertygad om att det åtminstone förbättrar våra chanser.

 

David Väyrynen (f. 1983) från Hakkas, Gällivare kommun, diversearbete, fritidspolitiker, poet och ordförande för Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr