KLOCKAN ETT: För 50 år sedan bildades Författarcentrum

Så 1967 är …

… inte bara lika med att The Beatles kom med ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”.

… inte bara lika med att Elvis Presley och Priscilla Beaulieu gifte sig i Las Vegas.

… inte bara lika med att Bror Rexed blev generaldirektör för Medicinalstyrelsen och införde du-reformen.

… inte bara lika med att Sverige gick över till högertrafik och att Disneyfilmen ”Djungelboken” hade världspremiär och att det ansågs onormalt att inte ha sett veckans ”Hylands hörna”.

Nej, 1967 är alltså också året då Författarcentrum bildas av Siv Arb, Peter Curman och Gösta Friberg och det blir en politiskt och religiöst obunden och ideell förening för författare.

Nu är vi ungefär 1 600 medlemmar.

Från början har vi genomsyrats av att skapa kontakter mellan författarna och allmänheten, förbättra författares arbetsmöjligheter, samverka med kommunala, regionala och statliga organ, bibliotek, skolor. Vi har (i våra regioner Norr, Syd, Väst och Öst) personal som bokar allt fler författarbesök – en fördubbling på tio år! – och ordnar författardagar och projekt som ”Läsning pågår” och ”Jag skriver i dina ord” och andra skriv- och läsfrämjande insatser såsom ”Världspoesidagen”, ”Stockholm läser”, manushjälp …

… och jag ligger och tänker på detta nu när det är torsdagen den 10 augusti 2017 och klockan är ett på natten och det är alldeles tyst och min fru sover och jag smyger upp och sätter mig vid skrivbordet och slår på datorn och datorns fläkt är det första ljud som dygnet kommer med. Redan för någon vecka sedan bestämde jag mig för att överrösta tystnaden och få ihop en text till Skrået just den här dagen och det är därför som jag vaknar strax efter att jag lagt mig.

Ja, i dag ska jag mejla texten till Författarcentrums förre ordförande Namdar Nasser. Det var hans idé att vi skulle bilda Skrået och han har lovat att lägga in texten på Skråets hemsida. I Skrået publiceras i det här numret åtta texter som firar att vi fyller 50 år: alla fyra regionordföranden skriver plus någon annan från varje region.

Undrar vad de andra kommer att skriva.

Undrar vad jag kommer att skriva.

KLOCKAN TVÅ:

Översätt! Ja, översätt något som hänt och som åtminstone på sätt och vis handlar om Författarcentrum, manar jag mig själv.

Vad betyder det? frågar jag mig själv.

Tänk på om du varit med om något i Sverige eller utomlands som har med översättande och författande och författarröster och förståelse att göra.

Jag tänker. Och hamnar, för kanske tio år sedan, på en fest på en trång restaurang i Hanoi …

… och borden fylldes med mat och dryck och blommor och rökelse. Jag tittade på blommorna, luktade på dem, men kunde inte för mitt liv känna igen en enda doft. Jag tog fram kameran, tänkte att jag ville föreviga detta, ta med det hem till Sverige och kanske visa fotografiet, göra mig halvintressant genom att berätta att ”en tisdagskväll på en restaurang i Hanoi såg jag” … Och så få höra: ”Oj, Hanoi? Måste varit roligt?” Och så då få tillfälle att berätta att ”bla bla bla” om resan runt Vietnam, om FNL, om insamlingar, ”bla bla bla” om hur det nu var att få se Saigon, eller Ho Chi Minh City som staden heter, och ”bla bla bla” och jag skulle inte göra några pauser, bara blablablaberätta som en författare som inte har något att säga och se hur reaktionerna blev.

Jag visste verkligen inte varför jag redan var åter i Sverige fastän jag hade två veckor kvar i Vietnam.

Mot slutet av den där restaurangkvällen, då nästan alla skulle gå hem när som helst, reste sig en kvinna i sällskapet och undrade om hon fick högläsa något för oss andra. Hon hade precis fyllt 40 och berättade att hon skrivit så länge hon kunde minnas.

Det luktade citrongräs och rättika. Jag lutade mig tillbaka. Var glad över att jag knappt druckit något.

Kvinnan frågade igen:
”Får jag läsa något som … jag skrev för inte så länge sedan?”

Klart att hon fick läsa. Så hon böjde sig ner, fick upp häftet ur väskan, det såg ut som om det hade legat i regn. Gömt? För någon som absolut inte skulle få läsa det?

Jag ville minnas detta, det tänkte jag redan då.

Hon berättade att det här var något som hon skrev när hon fyllde 38, skrev det för sig själv på själva födelsedagen, sent på kvällen då gästerna gått hem och hennes man äntligen somnat, skrev snabbt för att få fatt på tankarna om glädje och sorg och minnen och nutid och att hon sedan kopierade det och häftade ihop det.

”Ingen har fått höra det.”

Det lät som om det var sant, för de första orden kom sakta, ja, som om hon överraskade sig själv när hon läste:

”När jag var ung …”

Hon blundade när hon läst en bit, nu verkade hon känna igen sina ord.

Kvinnan vid min sida blundade också.

Kyparna gick omvägar och smög sig fram.

Männen en bit bort tystnade som om de visste att de var de svaga delarna i hennes värld.

Det luktade kanel också från nudelsoppan med biffkött.

”… så kom jag till en by …”

Det var som den typ av saga som börjar så nätt och som bara försvinner från den lilla byn in i den mörkaste skogen, till monster och troll och höga granar, in i en blåst som bara blir värre och värre. Om hur hon växte upp, om hur hon drömde om kärleken, om bondpojken som var hennes kusins kusin och som hon träffade när hon var tonåring, han som bodde på granngården, om åren de umgicks så tätt och tittade på varandra på avstånd – tills han skulle i väg någonstans några år och hon inte kunde tillåta sig själv att vänta, och föräldrarna inte kunde vänta, och hon därför mer eller mindre tvingades att gifta sig med en annan.

Jag märkte att hon inte nämnde namn. Inga orter, inga årtal, inga dofter. Inte vart den där killen skulle. Det militära? I fängelse? Eller bara bort?

Kvinnan som satt vid den uppläsande kvinnans sida började skaka och stöta med knäna i bordet så att alla skålar lät. Ja, de flesta hade tårar i ögonen och i öronen och många höll om sig som om den där sagoblåsten tagit sig hit. De kanske hörde vart killen skulle fastän det aldrig nämndes?

När vi gick hem den kvällen, och alla gick långsamt, och alla tydligen skulle åt samma håll, så berättade vietnamesiskan som jag arbetat mycket med att det inte är ovanligt att historier skrivna av vietnamesiska kvinnor handlar om mannen de hade innan de gifte sig med någon annan. Och att de drömmer om hur det kunde ha varit med honom. För nu, som gifta, har de inte det … så bra.

Jag frågade henne om hon visste varför det inte blev något med mannen som försvann.

”Hörde du inte vad hon sa? Han skulle i väg.”

”Jo, men jag trodde att det kanske var något med översättningen, som …”

”Nej, han skulle i väg. Svårare än så var det inte”, sa hon och hennes steg blev längre och hon lade till att nu ville hon verkligen sova.

KLOCKAN TRE:

Regelboken är tydlig: ”En ideell förening är en sammanslutning av personer som förenas genom ett antal gemensamma idéer.”

Det är vad Författarcentrum är. Och vi vet att en av människans mest grundläggande drivkrafter är att höra samman med andra.

Men hur hör man samman?

Hur utvecklas en förening?

Boken ”Ändamålsparagrafen”, som skrivits av Cecilia Elmqvist, handlar om ledarskap i folkrörelser. I den står det att varje organisation har ett syfte. Ett ändamål. Och att organisationens uppdrag utgår från en vision om hur samhället ska se ut. Och att de som leder en organisation – i Författarcentrum har regionerna starkt självstyre, men styrelsen i Riks har det övergripande ansvaret – vill förändra organisationen (något måste ju ske på 50 år!).

Hur förändrar man?

Med diskussioner.

Med reflektioner.

Med granskningar av hur omvärlden förändras och hur vi påverkas av det.

Men: ”Förändring är inte samma sak som förbättring. En förändring kan också vara ett nödvändigt ont eller något som längre fram kommer att skada organisationen”, som någon säger i Elmqvists bok.

Flera som lett organisationer säger i boken att det viktigaste de lärt sig är att hitta vikten av rätt förhållningssätt: ”Hur ser vi till att vara mer för än emot? Ska vi få inflytande så kan vi inte bara sitta med armarna i kors och säga ’det där är vi emot’. Utan, hur skapar vi ett förhållningssätt som handlar om vad vi vill åstadkomma? Det har varit ett viktigt förflyttningsarbete.”

Jag lägger boken på den plats där jag har böcker som jag snarast måste läsa vidare i.

KLOCKAN FYRA:

Fina ord. Som förändring. Förbättring. Förvandling. Förutse. Förenas i en förening.

Just de två orden ”Fina ord” står det mycket allmänt och mycket ospecifikt på en lapp på skrivbordet där jag skriver denna text. Jag tittar nästan aldrig på den lappen, men nu är jag trött, orden glider ihop, jag tänker på ord som glider ihop, som man kanske ser tydligt, men som ändå inte hör samman.

Eller konstiga ord som när man säger:

”Maten var fruktansvärt god.”

Den kopplingen – fruktansvärd och god – smakar illa.

Samma sak som:

”Han är jätteliten.”

Jätte. Och liten.

Vad är man då?

Det där språket … Hur lär man sig koppla ihop det? Det är sådant våra författare pratar om i skolorna, om läsning, om tolkning, om en sak som berättas och egentligen handlar om en annan, om hur man bygger upp något, om hur det sparsamma kan vara något generöst.

Barnen vet. De känner igen historier. De vill höra fler. Och gärna om mammor och pappor som är trygghet, men som också kan vara något annat.

Vem är man när man börjar undra över sådant, över orden, över betydelserna, över omfamningens gränser, över föräldrar och barn och minnen, över språkgränserna?

Jag vet inte vem du som läser det här är, men jag vet att jag är … tretton år när jag sjunger en engelsk sång för min pappa, och jag förstår inte riktigt alla ord i den, de är mest ljud som svajar. Vad jag vet är att sången handlar om ett skepp på väg hem, det är tider som ska komma, inte bara på de vida haven, det ska sluta blåsa och livet ska bli något nytt i hemmahamnen.

Så sent som dagen före sa min lärare i engelska att han vill att vi ska tänka på att det kan vara så att less is more, att det som är litet kan vara mer och få större effekt. Vi ska som läxa tänka på vad det kan betyda, sa läraren, och lade till att det inte är alldeles lätt att förstå, och nu frågar jag min pappa om han kan hjälpa mig med den läxan.

”Less is more … Sa din lärare verkligen det?”

Han vrider sig lite från mig.

”Så kan bara den som har sitt på det torra uttrycka sig. Vad tjänar en lärare egentligen? Hon, om det nu är en hon och inte en han, har nog ärvt något … Vissa har föräldrar som simmar i pengar. Men du … Mindre är mer, så lyder den enkla översättningen. Jag önskar att du sa att läraren inte hade sagt just det, för jag blir bara … så väldigt trött när jag hör sådant.”

Han vrider sig tillbaka mot mig, får ner handen i fickan, fiskar upp några tior och mynt och sprider ut dem på bordet.

Vi är hemma hos min farmor, i vardagsrummet, och hon har städat och mynten ringlar runt utan att åka ner på golvet.

”Hon tycker om att plocka undan”, säger min pappa, som om han egentligen vill att mynten ska fara ner på golvet, för då kan han plocka upp dem, som om någon annan tappat dem, och han kan känna det som att han hittat dem och nu fått extrapengar och det vet ju alla att extrapengar kan användas till det som inte är det mest nödvändiga eller nyttiga.

Min farmor säger, eftersom hon hör vad han säger, att ”man alltid ska vara beredd på att grannen kan komma och vilja låna något och då ska det minsann inte se ut som ett slagfält”.

”Slagfält? Som om det är krig och skeppen på haven ska undvika att bli träffade?” frågar min pappa och drar undan duken.

Bordet är lite repigt i mitten, men allt skiner, här överlever inte ett dammkorn. Om detta blänkande och skimrande är havet som sången handlar om så finns det inget att frukta.

Men detta är inget lugnt hav, det är i stället min pappas skrynkliga sedlar som blir vågor.

”I dag är det den 23:e”, säger han. ”Jag har exakt …”

Det går undan när han plockar upp vågorna.

”… 48 kronor. Om några dagar får jag min veckolön, 380 spänn.”

”Får du lönen i ett vitt kuvert?” frågar min farmor.

”Måste man få lönen i något vitt? För att man inte ska känna sig smutsig för att man får så lite?”

”Jag menade …”

Hon tystnar.

Och min pappa upprepar att det alltså handlar om …

”… 380 spänn! Det är lika med hyran. Nu snackar jag inte om andra räkningar. Bara om hyran. För den jobbar jag en lång vecka. En vecka i månaden.”

”Visst. Vi snackar inte om något annat.”

”Bra, min son. Men du, hur blir mina 48 spänn något mer än vad de redan är?”

Jag vet att detta inte är en fråga, nu vill han att jag ska bli varm, nu ska jag vara publik.

”Jo”, säger han, ”48 kronor blir 200 jämnt om jag lägger ut texten för din farmor. Men då får jag kräla. Ja, ibland måste jag till och med underteckna en lapp som hon sedan stoppar i en liten ficka innan den drunknar i någon av hennes handväskor som hon stoppar undan i någon av sina garderober. Så då har jag trots allt fått pengarna gratis, för hon hittar aldrig lapparna igen. Och om de mot all förmodan dyker upp kan jag alltid vifta undan dem, för på dem finns det aldrig ett datum, aldrig något som visar om jag har betalat tillbaka eller inte. Jag brukar förresten betala tillbaka en del av skulderna i alla fall. Ibland en liten del, ibland en lite större del för då tycker hon att jag gör rätt för mig.”

Hans skjorta är alldeles vit i dag, han bytte om när han kom hit, min farmor trollade fram den ur garderoben.

”Ska du be henne om pengar när hon kommer upp från affären, när hon fixat fika åt oss? Kan hon trolla fram pengar?”

”Nej, jag ska inte be henne om något. Herregud, hur mycket ser den blinde? Jag ska låta henne fråga hur det står till och jag ska säga att hyran har höjts igen och matpriserna har gått upp för tusende gången i år och de tongångarna känner hon igen och kan sjunga med i, och med det ger jag henne tillfälle att muttra något om hur de gamla i samhället har det och så står vi och jämrar oss en stund. Det är egentligen en söt visa och om den inte låter tillräckligt bra så påminner jag henne om att det var hon som lärde mig att man alltid ska köpa de billigaste grönsakerna och den billigaste maten och laga sig en middag utifrån det som man har köpt.”

En söt visa? Om skepp? Om mat? Om tider som ska komma?

Om pengar som aldrig räcker?

Jag frågar hur han gjorde när han bodde med min mamma.

”Klagade du då också? Kunde hon trolla fram pengar? Hur fick du nya när era var slut?”

”Sch, nu kommer hon.”

Min mamma? Kommer hon hit?

Nej, det är min farmor. Ena handen släpar i golvet för hon har handlat mycket. Jag följer med henne ut i köket och packar upp medan hon sjunker ner i fåtöljen.

Hennes kinder är blommiga. Hennes hals fläckig. Hennes händer vända som om hon väntar sig en gåva.

Fyra flaskor öl. Stora flaskor.

Jag bär in en till min pappa, den behöver inte först ställas in i skafferiet. Han får av korken och tar rejäla klunkar och säger som vanligt att smaken inte kommer fram om man tar små klunkar. Det är tydligen rätt sort, för han berömmer min farmor, säger att hon handlar bäst av alla, att hon vet vad som är värt sina pengar.

Hon ler mot honom och jag tänker att han vet precis vad han gör och att jag ska vara uppmärksam, för även om jag inte vill luras, så kan jag lära mig något om hur man får andra att må bra.

”Finns det en Fruktsoda till dig? Du fyller ju ändå tolv i morgon”, säger min pappa.

Jag nickar.

Men jag fyller tretton, pappa.

”Hämta din Fruktsoda, så har vi båda något gott i händerna.”

Min farmor säger att jag ska hämta glas åt oss alla. Min pappa fortsätter att halsa och jag halsar också, kolsyran far upp i näsan, jag börjar hosta och min pappa slår mig för hårt i ryggen. Så jag lägger mig på soffan medan han undrar varför jag inte kan dricka. Han skrattar högt, min farmor kommer äntligen in i rummet igen, säger att det vankas kakor, men att de ska upp på trevliga fat innan vi får smaka. Min pappa blänger på henne, stirrar mot taket, slår händerna i bordet.

Vad ska nu hända?

Han viskar nära mitt högra öra:

”Din lärare kan stoppa upp något där bak med sitt less is more, med sitt mindre är mer. När jag gick i skolan lärde vi oss riktiga saker, sådant som man kunde hålla i handen.”

Menar han konsten att dricka, konsten att hålla en flaska?

Eller har detta med min farmor att göra? Säger han detta för att hon ska höra?

Jag kryper närmare honom och säger:

”Farmor berättade en gång, förresten har hon sagt det många gånger, att dina lärare inte var särskilt duktiga.”

”Sa hon det?”

Han ler och tar den största klunk jag sett honom ta och min farmor tittar på honom, som om också hon är nyfiken på vad han ska säga, eller så undrar hon kanske om han ska klara av att svälja allt detta utan att hosta.

”Din farmor är snäll som skyller på lärarna.”

”Varför ska hon skylla på någon? Det gör väl inte ont att berätta sanningen?”

”Har din lärare sagt det också?”

KLOCKAN FEM:

Allt står stilla nu. Morgonvärmen kommer. Jag tänker allt långsammare. Reser mig. Tittar ut. Mycket hav. Mycket himmel.

Och där borta … en staty. En staty … det ser ut som en man som har handen i luften.

Handen. Som är, det lärde mig en gång en idéhistoriker som citerade Aristoteles, det första verktyget och det verktyg med vars hjälp man kan använda andra verktyg.

Och ordet hand leder till andra vackra ord, som till exempel manuskript som betyder ”det som är skrivet med handen”. På latin finns manuskript, men också manifest, som betyder att allt är uppenbart för alla liksom den öppna handen.

Jag tänker på det nu när jag så tyst som möjligt brygger mig en kopp kaffe för att hålla hjärnan gående och för att försöka hitta ett svar på hur det kommer sig att i de flesta språk är hand femininum.

KLOCKAN SEX:

Tro och tvivel. Allt skrivande handlar om det.

En självdeklaration:

Jag gillar inte tanken på evigt liv eller evigt skrivande eller eviga berättelser, men siktar kanske ditåt ändå eftersom jag skriver varje dag. Det finns alltså inte en enda dag på året då jag inte skriver. Jag vet inte varför det är så. Det är verkligen mycket som jag inte gillar i det religiösa, som jag inte kan eller vill eller tänker försvara eller stå för. Men det är mer som jag vilar i och som ger mig vila. Jag tror alltså att skrivandet är ett rop på nåd. Jag vill ha handen på hjärtat och hjärtat i handen och bryr mig inte om att Gud inte skulle finnas om inte någon trodde på Gud. Nu läser jag W.H. Audens ord: ”He has never seen God,/but, once or twice, he believes he has heard Him.” En gång, för 20 år sedan, frågade jag Svetlana Aleksijevitj vem hon, som bättre än andra lyssnar på andra, går till när hon behöver någon som lyssnar på henne. Hon svarade: ”Dostojevskij.”

KLOCKAN SJU:

Tycke, förälskelse, romans, amour, böjelse, betagenhet, lidelse, lust.

Om någon ringde nu, klockan sju, och frågade mig vad jag håller på med – och med det inte undrade om jag höll på att brygga kaffe, utan om hur min kreativa process fungerar, om jag just nu är ordförande i Författarcentrum Öst, eller författare, eller dramatiker, eller kulturjournalist, eller bara någon av alla Stig Hansén som nu är på en resa hemifrån – för att först därefter ställa frågan om jag till exempel skulle vilja skriva något om … kärlek, så skulle jag först säga det där med synonymerna, alltså ”tycke, förälskelse …”, för det går att rabbla utan att tänka, innan jag skulle citera Stephen Sondheim, en av Broadways absolut bästa textförfattare. Han sa:

”Om man bad mig skriva en sång om kärlek i kväll, skulle jag få det svårt. Men om man sa till mig att skriva om en flicka i röd klänning som sitter i en bar och dricker sin femte Dry Martini och ramlar av barstolen, så blir det betydligt lättare, och det gör mig fri att säga det jag vill.”

KLOCKAN ÅTTA:

Augusti? Som nu?

Eller september? Kan det ha varit oktober?

Jag vet bara att det är någon gång på senhösten 1964 som jag inser att det är viktigt att ha rätt lutning på bokstäverna och på själva livet för det är då som jag är tio år och jag låter blåst bläddra i mina papper och ser hur lätt texten fladdrar förbi. Jag har skrivit mina första ord med skrivstil. Vi har en hel vecka i skolan som bara handlar om skrivstil och det regnar lärarord om varför skrivstilen är viktig, att den visar att man går vidare med orden, att de till och med kan få nya meningar om man skriver dem mer vuxet.

Jag har svårt att tro det, men läraren står där framme och allt ljus lyser på honom, och orden lutar sig mot linjerna och det ser … tryggt ut.

Snyggt och tryggt. Det är ord som lutar sig mot varandra. I regn och snö, i vilket väder som helst.

Jag har frågat läraren om lov att få ta hem skrivboken och ska visa den för min pappa när han kommer hem till min farmor. Jag sa till läraren att jag ska visa den för någon som är speciell. Han log. Varför?

Och varför ler min farmor när vi väntar och tittar mot dörren, hon med sin patiens, jag med papperen vid fönstret? Allt är öppet här. Blåsten från fönstret mot Ystadsgatan blåser kraft i mina ord och i min lutande skrivstil och … ja, texten slutar inte fladdra. Finns det fladderstil?

När min pappa kommer – bara tjugo minuter försenad! – så går han rätt in, han knackar inte ens, han verkar ha många hem. Hans ben släpar efter honom när han kommer fram till mig och muttrar något om att han har bråttom, att en försening inte får växa sig hur stor som helst, ”för då kan det minsann gå riktigt illa”.

Han tittar inte på mig, ännu mindre på min farmor.

Han hivar mig i luften bara en enda gång och det kittlar inte ens.

Ska jag gå – och komma en annan dag? Passar det mindre illa?

Jag tittar på min farmor och hon tittar tillbaka med en blick som säger att jag inte ens ska tänka den tanken.

Men jag får inte ta hem skrivboken ännu en dag, det vet jag, och den regeln är inte skriven i mjuk skrivstil, utan med det som de stora bokstäverna kallas.

Min farmor ser på oss båda.

VERSALER heter det.

Hur ser hennes skrivstil ut? Är den annorlunda för att hon är så mycket äldre än jag? Var skrivstilen viktigare förr? Ägnade de flera veckor åt den i skolan innan hon visade den för sin pappa?

Hon är blek som om solen inte kan ta på henne, men hon tittar piggt på blocket vid fönstret, som ett tecken på att jag ska sätta igång, så jag säger:

”Jag har en överraskning, pappa.”

”Det har jag också”, säger min pappa.

Han börjar vissla en sång utan riktig melodi, med skuttande takter. Han frågar mig om jag kan någon bra melodi, en sådan som han kan ha i skallen, en sådan som gör att man slipper tänka, en sådan man kan ha med sig också när man tar sig en tupplur.

”Nå, har du det? Jag undrar för jag måste sova ett tag, jag måste bara fånga en melodi först som håller mig sällskap.”

Han sparkar av sig skorna, lägger sig på soffan med en ljusbrun filt över sig och krånglar en stund med den tills den ligger där den ska ligga. Har han inte bråttom, trots allt? Var det bara något som han sa, som en överraskning?

”Den här filten … Var kommer den ifrån? Den är tunn som rispapper!”

Min farmor hämtar ett glas och ställer det på mitt block vid fönstret och jag tror att hon gör det för då kommer han att titta på mitt block. Och i det ögonblicket reser min pappa sig och sätter sig i fåtöljen vid fönstret, lutar sig mot blocket, mot glaset. Han är hes, hans röst kanar åt sidan och han säger att han behöver vila.

Jag har aldrig sett honom med en så pass skrynklig skjorta.

”Är det det som är ditt block? Är det det som är överraskningen? Tycker du om att överraska?”

Jag vill säga något som ska göra honom pigg och svarar utan att andas:

”I blocket finns ett påbörjat brev. Det visar att jag börjar kunna skriva flytande.”

”Så bokstäverna börjar finnas för dig? Är det här den stora dagen då bokstäverna får liv? Då de flyter ovanpå allt och alla? Har du alltså lärt dig något i skolan?”

Han drar mig till sig, hivar mig, det kittlar åtminstone lite.

”Jag lär mig att skriva skrivstil.”

”Det har jag aldrig lärt mig.”

”Nej, jag kunde aldrig läsa vykorten du skickade när du var ute och reste”, säger min farmor.

”Det kanske berodde på att du förnekade att du behövde glasögon.”

”Lyssna nu på din son i stället för att rota i det förgångna.”

”Det var ju du som började med att säga att du inte kan läsa min skrivstil.”

”Lyssna nu på honom. Förresten sa du att jag behövde glasögon i stället för att svara på det som frågan gäller.”

”Om du hämtar ett glas till ska jag lyssna på honom.”

”Ska du hälla drickat i öronen?”

”Nej, men kanske i dina ögon! Ett glas som gör att du inte behöver glasögon.”

Hon reser sig raskt, tar med hans skor ut i hallen, slänger dem i hörnet.

Jag ser bort mot fönstret, fortfarande ligger skrivbladen stilla. Blåsten har gett sig av. Ystadsgatan har blåst bort.

Min skjorta är inte skrynklig.

Och jag är inte törstig.

Och jag behöver inte glasögon.

Jag tar sats:

”Jag kan visa allt som jag har skrivit, att det är skrivstil och att min lärare säger att jag är duktig för att ha övat så lite.”

”Det är klart att du kan visa det, men jag tror dig, du behöver inte visa något, inte bevisa något. Jag vet att du är min grabb. Skolans bäste grabb. Min bäste grabb.”

Som om han har fler söner.

”Vet du, Grabben, att vissa kan man prata omkull utan att säga ett enda ord?”

Han har inte rakat sig på flera dagar, ändå kommer han med kinden och säger att hela Möllevången är skrivstil, det är därför som trafiken i de här kvarteren är galen, och man måste se upp, glöm inte det, Grabben, att du ska se upp.

Jag glider ur hans grepp med brännande kinder, tar blocket, tittar upp i taket, men kan inte se om det är vitt eller grått. Jag kanske behöver glasögon trots allt.

Min farmor öppnar fönstret på vid gavel, men hejdar sig när min pappa med ljus röst klagar på att det drar, som om hon vet att just den tonen betyder att han är på väg att bli ännu argare.

Jag har blocket i knät och det är nära att ramla ner på golvet. Min pappa sätter sig upp i fåtöljen, säger att han fryser, att han frusit så länge. Jag bläddrar i blocket och undrar om jag kan stryka de skrynkliga sidorna på samma sätt som man stryker en skjorta.

Min farmor säger, som om hon inte längre bryr sig om han blir arg eller inte, att detta är den vanliga visan, strålkastaren ska alltid riktas mot honom, strålkastarljuset är tydligen det enda som värmer honom.

Han andas lugnt, det ser ut som om han räknar för sig själv. Han säger att vi ska lyssna på hans andning, att lugna och långa andetag är det som skapar frid och att den som andas lugnt och långt är den som vet hur man gör sig sin plats på jorden och hur man överlever på jorden.

Jag tar en penna och ser att den runda ringen från glaset som stått på blocket liknar ett öga, och det ögat är lika med en blick som jag inte får undan.

Jag lägger blocket framför honom, rakt och fint, och får fram en bra spets på blyertspennan och säger att jag ska visa att jag kan skriva skrivstil och att jag ska andas lugnt när jag skriver, för också jag vill ha en bra plats på jorden.

Jag börjar skriva pappa och farm… innan han trycker till mig på axeln som om jag inte ska hinna skriva farmor utan bara hinna de tre första bokstäverna.

”Har ni alla drabbats av minnesförlust? Jag sa att du inte behöver visa, inte behöver bevisa. Att jag vet att du är min grabb. Världens bäste farsa har förstås alla skolors bäste grabb, världens bäste grabb. Det kan vem som helst förstå, också den som inte lärt sig skrivstil och förresten, vad är det med skrivstil som är bra, den bara lutar sig, man ska ju stå rak.”

Han lägger blocket vid fönstret igen, sätter glaset på blocket, fyller igen ögonringen. Då inser jag att jag inte kommer att få visa mina framsteg. Jag vet att nu är det bara han som gäller, att han ska berätta vad han hade varit med om.

Vi sitter en stund i tystnad. Jag hör ingenting. Inte ens någon som andas. Jag bara väntar och gör mig beredd och jag pressar fötterna mot golvet, får fram vikter som jag lägger på låren. Var finns just nu rätt plats på jorden?

Jag blundar redan när han börjar berätta om en äldre dam som han mötte för bara några timmar sedan.

Min farmor reser sig, drar lite i nackhåret, tar glaset ifrån honom, och muttrar:

”Varför handlar dina historier alltid om äldre damer? Vi är inte dumma. Och vi blir det inte bara för att du upprepar det.”

”Tyst i klassen! För det här kommer ni att kunna se framför er, som om det är en filmduk. Alltså, här kommer en äldre dam, en riktig madam, med kläder som kostat en förmögenhet. Tro mig, jag vet hur dyrt tyg ser ut jämfört med billigare, sådant som jag och många med mig bär. Jo, madamen glider in i livsmedelsaffären nere på torget och ber att få köpa 300 gram kaffe av godaste kvalitet.”

Där bromsar han och säger till mig att jag ska sluta blunda, att han vill se mina ögon.

”Man kan inte blunda sig genom livet, då ser man ingenting, åtminstone ser man inte tillräckligt. Man ska lära när det finns något att lära sig av och framför allt ska man lyssna när det finns något att lära av det som någon annan berättar. Comprende?”

”Frågar du om jag förstår?”

”Där ser du, du lär dig snabbt. Du är min grabb. Är det för att mina frågor kommer utan skrivstil i sig?”

Min farmor nyser ute i köket. Eller skrattar hon?

Min pappa ropar:

”Kom in hit, här är en grabb som hajar snabbt. Han skulle egentligen inte behöva gå i skolan, nej, min son skulle kunna sitta i mitt knä hela dagen i stället, det skulle ge större utdelning, en famn och ett knä kan vara den mest lärorika plats som finns, det är egentligen elementärt om man tänker efter. Men det som du verkligen behöver veta nu är att man blir väldigt törstig när man pratar.”

”Jag kommer.”

Han ler mot mig och viskar att hon är ganska god och att hon vet mer än hon ger sken av.

”Men god … Nej, det var inte madamen som gled in i butiken och sa att hon ville köpa 300 gram kaffe och då svarade ägaren eller om det nu var ett vanligt biträde, han såg ut som ägaren, han sa att det inte gick, att de bara hade 250 gram eller 500 gram. Han sa det med något slags ursäkt i …

KLOCKAN NIO:

… rösten, ja något slags ursäkt i rösten. Tror du att madamen svalde det betet eller visade sig det minsta ödmjuk? Nej, hon malde på om att 300-gramspåsar borde finnas. Är du med på det, Grabben? Comprende?”

”Jag är med. Jag är alltid med.”

”Ja, jag känner det. Du börjar bli tung.”

Tung? Jag? Det har aldrig någon sagt till mig. Ingen! Jag vill inte vara tung och tar därför bort vikterna på låren och skuttar upp.

När min farmor kommer in med glaset säger hon:

”Alltid dessa äldre damer som inte duger något till. Duger jag? Eller inte? Annars kan du ränna ut till köket själv. Hur ska du ha det?”

Han säger att det inte finns någon plats som han inte kan ta sig till om han verkligen vill, och efter det fortsätter han i samma utandning om madamen som skulle ha 300 gram, annars fick det vara.

”Det sa du nyss, du är en papegoja”, säger min farmor.

”Det var så hon tjatade, hon var papegojan. Hon upprepade sig. Jag ska väl dra historien som den var eller vill du att jag ska hitta på, förbättra, förändra, förvanska så som du håller på när du inte vill säga om du har några pengar eller inte?”

Orden faller snabbt mot slutet av meningarna, särskilt när han säger något till henne om mig. Som nu:

”Min grabb, som bär mitt namn, förstår att uppskatta en bra historia och förresten, öppna fönstret, här börjar bli varmt som i helvetet och där är vi inte än, fast dit borde 300-gramsmadamen skickas. Om det finns någon rättvisa. Grabben, lär dig det, att rättvisa inte existerar. Det är viktigt att man får in det i kroppen, lär sig det, annars vandrar man fel stigar. Lär dig det, det är viktigare än skrivstil.”

”Berätta mer om det”, säger jag och lutar mig ännu närmare honom.

Min farmor rör sig inte. Hon tittar upp i taket. Kan hon se om det vita blivit grått?

”Jag får väl göra det själv då, skicka kaffekärringen till helvetet, alltså, men först … Kärringen skulle ha 300 gram och affären fylldes på och ägaren upprepade att … Ja, Grabben, du vet vad han sa. Jag stod bakom kärringen, skulle bara ha några öl, undrade hur länge det skulle dröja innan jag skulle få betala så att jag äntligen kunde få fukta strupen. Jag gillar inte att vänta när man vill göra rätt för sig. Madamen tjatade, sa något om service, att hon tyckte om bra service, och att påsarna var väl inte gjorda för … Alltså att det var väl ingen naturlag att påsarna måste vara i halvkilostorleken och kvartskiloklassen och i så fall, alltså, visst måste det … Hon sa att visst måste det då gå att hälla 300 gram kaffe av god kvalitet i en 500-gramspåse utan att man måste betala extra för det, påsen finns redan och vinsten är väl inte så liten på kaffe, de som plockar bönorna får väl nästan ingenting? Sedan sa hon, och nu vill jag att du lyssnar, Grabben, du med, mamma, ja, sedan sa hon att hon inte behöver mer, inte mindre, att hennes liv är exakt och hennes behov är exakt, men går inte att mäta som andra tror. Efter det skyndade hon därifrån, smällde igen dörren hårt, och jag fick äntligen mina öl och blev av med en del slantar och nu sitter jag här och strupen har ännu inte fått det som den behöver och du, Grabben, du verkar inte förstå något.”

”Du menar att …”

”Fattar du inget? No comprende? Tror du att allt går ut på att ha en skrivstil som man kan läsa så att man slipper tvingas höra sin mor säga att skrivstilen din, den gick aldrig att läsa? Vill du bara leva upp till andras krav? Ska du erkänna allt andra kräver att du ska bekänna även om du är oskyldig?”

Jag fattar inte hur han tar sig från affären och kaffetanten till mig och min skrivstil. Jag tittar på min farmor som tittar på mig och inser att inte heller hon förstår vad han håller på med.

Nu är det för kallt. Kan jag be om varm choklad?

Min farmor häller upp ett glas öl till min pappa medan jag undrar om man handlar kakao i påsar eller i något annat.

Min pappa säger att han vill dricka direkt ur flaskan, att han är trött på alla omvägar. Tyckte han om varm choklad när han var liten?

Jag reser mig nästan när jag säger:

”Klockan är snart halv fem. Jag sa till min mamma att jag kommer hem fem och då vet hon att det …”

”… senast blir fem över fem. Ja, gör du det, så att jag äntligen kan få en blund i ögonen. Så varmt här är! Förresten … Har jag berättat att när jag växte upp skulle allt vara så jävla öppet att det var misstänkt om jag stängde dörren om mig?”

Min farmor tittar på honom med en blick som säger att han ska sluta. Sedan undrar hon med hård röst om han har något att dölja eftersom han alltid förvrider alla berättelser så att han själv blir vackrare.

”Och det behöver du inte, för du är vacker och det är jag glad över för din son liknar dig och ni är båda vackra och man ska vara rädd om det vackra man bär med sig.”

Jag vill inte höra något om hans minnen med henne, för det kanske kommer berättelser jag aldrig kommer att kunna glömma och då är det inte bra berättelser.

Hon blundar i soffan, blundar med hela kroppen.

Han reser sig och går ut i köket och sätter de tomma flaskorna där och kommer tillbaka och lägger sig och blundar och filten har tydligen rätt vikt nu.

Jag reser mig för att ta blocket, men ser det ingenstans förrän jag lutar mig ut och upptäcker att det ramlat ner på gatan som återvänt. Där nere plockar en man upp det. Hans ord lutar inte neråt utan klättrar upp längs husväggen när han säger:

”Här är det någon som lär sig skrivstil.”

”Jag kommer, blocket är mitt, skrivstilen är min”, ropar jag.

Men de orden blåser i väg utan någon som helst riktning och han hör mig inte, han bara står och bläddrar i blocket som om alla ljud samlas i det. Han vänder sig till sin kompis och visar.

De har nystrukna, ljusgula skjortor.

Kanske är de tvillingar.

Den ene säger:

”Man ska inte läsa sådant som inte är menat för en.”

Den andre håller tack och lov med. Så de lägger blocket på papperskorgskanten och tittar sig omkring som om de vill att alla ska se det de gör, att de är goda medborgare. De kanske är lärare?

De lunkar i väg ut på Möllevångstorget och jag skyndar mig. Jag behöver inte smyga, för min pappa och min farmor sover fastän det bara är en liten, liten stund sedan som de snackade med mig och med varandra. Det ser så ut i alla fall. Jag springer nerför trapporna och får äntligen upp värmen. När jag kommer ut på gatan har blocket ramlat ner i papperskorgen. Det har kommit en senapsfläck över orden, den täcker nästan glasringen, ögat. Jag river av det bladet och ser att mina ord, mitt skrivstilsbrev till min pappa, det som han aldrig läste, det fortsätter på nästa sida.

KLOCKAN TIO:

Capri. Jag är här några veckor och skriver. Och läser förstås om den svenske läkaren Axel Munthe som bodde här.

När jag ringer hem och berättar om min tid här säger nästan alla:

”Axel Munthe?”

Hans bok ”Boken om San Michele” kom 1929. Då väckte den inte någon särskild uppmärksamhet. Men sedan! Ingen svensk bok har sålt mer. Inte något av Camilla Läckberg. Inte något av Stieg Larsson.

Munthe visste vad en bokmarknad var, och det visade sig bland annat i att han i originalboken kritiserade vissa länder, men när boken skulle utges i de länderna togs kritiken bort.

KLOCKAN ELVA:

Elva – och det brukar innebära en promenadpaus i min arbetsdag, men i dag är det en värmebölja, så i stället läser och lyssnar jag på Bob Dylan. I’m closin’ the book on the pages … Well, the comic book and me … Read too many books … Even touch the books you’ve read … Papa’s bankbook wasn’t big enough … She opened up a book of poems … Jag var där i Börssalen när Sara Danius sa Dylans namn, efter en märklig konstpaus, och det uppstod ett märkligt sus i salen, men man slapp åtminstone kommentarerna om att det var ”ännu en Nobelpristagare som man inte förstår sig på”. Jag brukar lyssna på honom en stund varje dag. Kan många av hans ord utantill, men upptäcker hela tiden nya nyanser i dem. Han sjunger, han skriver, han är en sångochdansman, han är konstig och han är lätt och han är en clown och en Charlie Chaplin, och ingen hör vad han sjunger – ja, det sägs så mycket om honom, så jag ska inte säga mer. Men jag viskar nu att för många, många år sedan sa Claes Eriksson – han i Galenskaparna, ni vet – att han har lärt sig en sak under tiden som estradör: ”Man ska aldrig underskatta publikens förstånd, men man ska alltid underskatta publikens kunskap.”

”Vad menar du?” sa jag.

”Att publiken kan eller vet nästan aldrig så mycket som man tror, men den förstår nästan vad som helst bara den får en ärlig chans.”

KLOCKAN TOLV:

Nu.

Då.

Och nudå?

För att titta framåt måste man titta bakåt.

Och så här lät det i Författarcentrums begynnelse:

”- Jag skulle berätta litet om livet. Jorden är en planet med bra förutsättningar för livet, säger Varis Bokaldes, eldsjäl från Ekoteket i Stockholm.

’Buss med livet’ har kommit till Sanda gymnasieskola i Huskvarna. Nyss har man ställt ut sina bildskärmar och dukat ett bord med litteratur om miljö och alternativa energikällor. Men där finns också diktböcker med.

På apelsinfärgade plaststolar samlas de högsta årskurserna för att höra om vår våldtagna jord som kunde vara så skön om inte …

Diabilderna visar kalhyggen, oljeborrtorn, oändliga bilköer.

När sedan författaren Reidar Ekner, ordförande i Författarcentrum Öst, som leder projektet ’Buss med livet’, läser sin dikt om de fyra hotade elementen och det femte är det knäpp tyst.

Efteråt – när bussen packas för färden in mot Jönköping och kvällens program i Folkets Hus – berättar han om målsättningen för ’Buss med livet’, ett av flera projekt inom Författarcentrum Öst.

– Vår målsättning är att föra ut litteraturen i samhället.”

Ja, så står det i ett reportage i Röster i radio & TV nr 46 1978 om Författarcentrum och det var en medlem som skickade det till oss. ”Tänkte att det kanske kunde vara av intresse för er …” Och det är det.

Man kan skratta åt tidsandan, men inte åt allvaret. Från starten, som det står redan som andra mening i vår målsättning, gäller att det ska skapas vidgade kontakter mellan författarna och allmänheten. Och vi prioriterar författarnas villkor, det levande kulturlivet utanför storstäderna, kultur för barn och unga, internationell utveckling och samverkan, att åsikts- och yttrandefriheten värnas, att mångfalden och jämställdheten främjas. Och sätten är många. I reportaget från 1978 stod det: ”’Buss med livet’ vill med fakta, dikt, sånger, böcker och affischer ingjuta mod i andra kulturarbetare och medmänniskor.”

Och i år när vi fyller 50?

Då satsar vi på att nå ut på orter som inte haft så många författare på besök. Och vi ska till exempel också ha uppläsningar den 13 september på flera platser i Stockholm där medlemmar presenterar föreningen och framför något som de skrivit.

Idéer till hur litteraturen ska föras ut saknas inte. Pengar är det svårare med. Vi har i många år fått samma belopp från Kulturrådet, vilket i praktiken innebär en minskning. Vi skulle verkligen behöva ”öka bemanningen för att kunna svara upp mot den växande efterfrågan på författare som kommer från en fortsatt ökande verksamhet med läsfrämjande- och Skapande skola-projekt”, som det står i vår verksamhetsplan. För ”Författarcentrum verkar för att vara en ledande aktör inom området för att förbättra skriv- och läskunnigheten för barn och unga samt nya svenskar. Författarcentrum vill också bidra till att litteratur är en del av det demokratiska samhället.”

Så enkelt och svårt kan det formuleras. Dessa nygamla tankar är tidlösa.

För om författarna inte kommer ut i skolorna, vad kommer tidningarna då om säg tio år att skriva om kulturpolitiken som fördes?

KLOCKAN TRETTON:

Tragedin tar över redan i första meningen:

”Hur gör man rätt i helvetet?”

Det är Magda Gad som skrivit om så många krig i Expressen som inleder sitt sommarprat i dag med just den frågan. ”Hur gör man …?” Ja, hur gör man? I helvetet? När den man ska ta kål på ser ut precis som man själv gör?

Jag bör höra klart programmet, men det får bli senare.

För mitt i programmet ringer min moster, den underbara, Lovely Rita som bor i Tyskland och vi pratar om hennes pappa, alltså min morfar, och när vi lägger på säger jag högt till min fru som kommer med en kopp kaffe:

”Har jag sagt att jag älskar min morfar, att jag har honom i mig? Att jag läser böcker. Och att jag därmed ser honom tydligare. Och mig tydligare? Allt på grund av … nej, jag menar tack vare böcker.”

Hon säger att det har jag sagt många gånger.

Jag säger inte att det är klart att undrar, för jag vet inte riktigt vad det är som jag undrar.

Jag vet bara att jag aldrig undrade förr.

Förr såg jag bara honom som min levande morfar, varenda jul, varenda sommar, ibland någon gång däremellan. Då tog jag tåget till honom och mormor, hem till dem i deras by utanför Kiel. De väntade alltid på mig när jag kom. De hade alltid köpt något åt mig.

Annars satt min morfar mest i vardagsrummet i sin fåtölj – ingen annan fick sitta i just den – och rökte eller tog en öl, allt medan han tittade på tv. Han tittade mycket på tv. Ibland tittade han bara på tv. Jag hörde honom aldrig slösa med beröm, inte om tv-programmet, inte om det som jag hade lärt mig i skolan (inte ens om skrivstilen!), inte mot livet överhuvudtaget.

Innan jag fortsätter måste jag berätta att min morfar är tysk och att jag är halvtysk. Jag var mycket i Tyskland, eller Västtyskland som det hette då, när jag var ung eftersom mina föräldrar skilde sig tidigt och när min mamma skulle återvända till jobbet i Sverige efter den korta semestern, så stannade jag resten av sommarlovet hos min mormor och morfar.

Jag tyckte om att vara där och att få in det tyska i kroppen, och då menar jag inte bara språket – där själva rörelsen, det som ska hända, kommer sist i meningen – utan också alla andra rörelser: mentaliteten, tänket, tonfallen, sättet att se på livet och döden och stadierna däremellan.

Min morfar hade hand om skötseln av vägarna i byn där han och mormor bodde, strax utanför Kiel. Han höll dikena rena, han sopade, han fixade med vägskyltarna. Det var ingen i byn som inte visste vem han var, han var alltid … synlig, som om det var han som var vägen framåt.

Det där rika umgänget levde vidare när han blev pensionär, som om ingenting hade hänt. Men jag märkte lite smått att när han och jag promenerade i byn så snackade männen och kvinnorna vi mötte mest om väder och vind och lotter och ombyggnadsplaner och nya trafikförordningar.

Aldrig om det som hade varit, som om det handtaget inte gick att hålla sig i.

Och det där, att det mest var det nya i livet som vi snackade om, kan jag nu se nya tidslager av: att det nya också hade vemodiga stråk av det gamla i sig, att det alltid finns spår som döljer smärta och svärta. Jag minns till exempel att vi aldrig kunde gå någonstans utan att han hittade något på vägen som han tvunget skulle ta med sig hem. Det kunde vara krokiga spik, en list, en cykelpedal – trots att han redan hade mer än nog med spik och lister och cykelpedaler. Han lade dagens fångst i sin lilla bod och inne i den hade han perfekt ordning. Jag frågade honom några gånger vad han skulle med alla dessa tusentals delar till och vad allt katalogiserande syftade till, men gav snabbt upp, för det enda han muttrade till svar var att om jag hade levt som han hade levt, så skulle jag förstå.

Det svaret förstod inte jag, en ung grabb från Malmö.

Och då hade jag ännu inte börjat undra. Jag bara … levde, sög in världen, och var glad över att jag fick nya, tyska liv in i mig: de halta och lytta som varit med i andra världskriget, tidningarna som berättade om högt och lågt – och ibland åkte jag in till Kiel, gick gågatorna, såg att nästan allt var byggt efter att stan bombats sönder under kriget.

Jag kan mycket väl säga att det var lyckliga år. Men det var, förstod jag snart, lätt att vara lycklig när man kom från Sverige. Under kriget förlorade min mormor och morfar många kära och nära. (Hur mycket sorg fanns det i väggarna och golven och taken i hemmet där min mormor och min mamma bodde?) Och min morfar hamnade i ryskt fångläger och satt där i flera år. Ingen trodde att han levde. Hur skulle han ha kunnat göra det? Tiden gick snabbt, för dagarna och nätterna behövde gå undan. Det krävdes nya tider för att det som stod upprätt inte skulle rasa. Så en dag – verkligen vilken dag som helst – ringde det på dörren. Det kunde ha varit någon som kom med beskedet att min morfar stupat, att dödsattesten var underskriven, men i stället var det min morfar. Livs levande. Om det är det som det ska kallas. Han gick inte att känna igen. Vägde mycket lite. Och hade blivit mycket kort. Och mycket stukad.

Så skulle livet fortsätta. Utan många av dem som nyss fanns. Med en optimism som inte fanns, men som var tvunget att finnas. Det var därför som min mamma och hennes syster som föddes före kriget fick ett syskon efter kriget.

Nu var de tre systrar.

Men vem var min morfar?

Jo, det var han som helst åt middag i sin tv-fåtölj. Vi andra åt i köket. Fettet som vi andra skar bort från köttet samlade han ihop och åt. Det fanns inte en maträtt som kunde vara fet nog för honom.

Jag frågade också om det några gånger. En enda gång fick jag något som liknade ett svar, något om hur det var när han satt i fångenskap och fick nästan ingen mat alls.

Samma sak gällde cigaretterna. Han hade, eftersom han saknat det så länge, en cigarett i munnen hela tiden. Förutom när han jobbade. Då sopade han, då sågade han, då rensade han – då var det en uppgift som skulle klaras av och den skulle klaras av bra. (Nu tänker jag: sträng mot sig själv, sträng mot hela världen, mot alla slags skiftningar.)

Vad gjorde han under kriget, innan han blev tillfångatagen?

När det ämnet var uppe någon gång, eller det kunde misstänkas att den frågan skulle visa sig, så avbröt min mormor med berättelser om att hon såg Hamburg brinna under kriget och det såg hon minsann på tio mils avstånd. Hon sa något om att hon kunde ställa klockan efter alla bombräder, så precisa var de, dag efter dag. (Hade min morfar en klocka i fångenskapen? Skapade han sin egen tid? Tiden utanför tanken?)

Så gick några år. Min morfar pratade allt mindre. Vi gick allt färre promenader. Jag erbjöd mig att hjälpa till i trädgården och han lät mig göra de allra enklaste sysslorna. Jag höll mig allt mer till min mormor och följde med på hennes brevbärarrundor. Vi cyklade på gatorna som min morfar gjort rena och jag grundlade min skräck för hundar eftersom vi under en vanlig runda mötte minst en handfull argsinta byrackor.

Och sommarloven blev inte bara sommar. Jag tyckte inte längre om att tjuvkoppla traktorn. Jag tyckte inte heller om att dagarna bara kom och gick.

Min morfar dog en dag som var som andra dagar. Alla sa att han aldrig blev människa igen efter kriget. Som om alla renhållningsår inte fanns. Som om han inte var pappa och make och morfar.

Efter begravningen satte jag mig i hans tv-fåtölj och märkte att tv-programmen hade krympt och att jag, en av dem som fick leva, hade kriget i kroppen fastän jag inte visste var det hade gömt sig.

Och så gick många år och nu läser jag i Der Spiegel en berättelse av Ferdinand von Schirach. Han blev mycket känd för böckerna ”Brott” och ”Skuld”. Hans roman ”Fallet Collini” handlar om hur vi handskas med krigsförbrytare. Ferdinand von Schirach är försvarsadvokat i Berlin och har länge brottats med frågor om skuld och ansvar och vad det är som föder en stor och en liten och en omätbar brottslighet. Han är barnbarn till Baldur von Schirach som under Nürnbergrättegångarna dömdes till 20 års fängelse för brott mot mänskligheten. Det är minnen av hur det känns att vara släkting till någon som gjort något oförlåtligt under kriget som Ferdinand von Schirach nu har inne i famnen. Han ger för första gången bilder av hur det var när Baldur von Schirach frisläpptes, vad andra släktingar hade på sig när de hämtade Baldur von Schirach vid fängelset, vad det betydde och betyder att ha samma namn som en förbrytare. Hur och vart familjen flyttade. Att man inte sa ordet fängelse, utan Spandau. Hur Ferdinand von Schirach hann bli tolv år innan han riktigt förstod vem han var barnbarn till. Hur han i skolan träffade också andra som var släktingar till kända nazister. Hur han läste på allt mer om krigslagarna, hur han försökt och försöker förstå mekanismerna som ledde till krigsförbrytelserna. Och hur han numera kommit fram till ett enda svar på alla frågor kring hur man påverkas av att vara släkting till en känd krigsförbrytare och ofta få frågor kring det: ”Man är den man är.” Eller, som det också kan sägas: ”Du är den du är.”

Så ska livet nu levas vidare. Han har kommit till en punkt, som kanske inte är den riktiga punkten, men det är åtminstone en hållning, något att hålla sig i och hålla sig till.

Jag, som är son till en sömmerska och en kriminell, har de senaste tio åren allt mer undrat över vad min morfar gjorde under kriget innan han tillfångatogs, och som översköljs av den attityden, tänker nu, utan att intellektuellt orka tänka efter, att det är så jag ska lägga tänkandet tillrätta nu. Vi alla som har släktingar – en morfar, en pappa – som kanske gjort något hemskt, och vars namn vi kanske bär, måste bort. Inte från namnet, i bästa fall är ett namn bara ett namn. Utan bort från de hemska fantasierna. Bort från att gissa. Bort från att befara. Bort från att tänka att ondska ärvs. Bort från tvånget att behöva bära andras skulder. Ferdinand von Schirach berättar lugnt, men med mycket vrede mellan orden, om släktingen som mycket väl visste vad han gjorde under kriget, som medvetet skickade folk i döden, allt medan han levde sitt eget liv utan att på något synligt sätt bry sig om sina dagliga förbrytelser.

Han var den han var.

Min morfar var den han var. Jag är, återigen, den jag är. Och ser numera min morfar på långt håll för det är en ljus dag, rena nödblosset. Himlen är full av svalor och hela moln och det blåser bara svagt och stötvis. Min mormor har skickat i väg mig med fet lunchmat till min morfar. Han går just där vägen kröker i byn, vid vattendraget, nära krogen. En bit bort ligger posten och mataffären som visst har lunchstängt nuförtiden. Min morfar sopar undan småsten och vem som helst kan tänka att man inte kan sopa undan det som varit, men vem som helst kan ju tänka vad som helst i vilken tid som helst. När jag närmar mig min morfar, som lutar sig mot sopkvasten, säger han – och det är just då jag börjar gråta, bortom rädslan – att han så sent som i går sa till min mormor och min mamma att jag en dag kommer att vara längre än sopkvasten.

KLOCKAN FJORTON:

Rivjärn. Folkhem. Bulle. Fubbick. Cykel. Häst. Dörr. Jag har frågat duktiga författare om alla dessa ting. Och jag har smakat på tingen och hållit dem i handen och upptäckt att en sak kan … vara jättegod eller fruktansvärt liten.

Jag frågade Agneta Pleijel, som i höst deltar i arrangemanget ”Det nya Stockholm” som Författarcentrum Öst anordnar med Södergården, om ett ting som betyder något för henne. Och hon svarade:

”Smörgåspapper.”

Och berättade om barndomsminnen.

Och sa att det är tre ord (smör, smörgås, smörgåspapper).

Men det jag minns mest är att hon sa att vi ska vara rädda om smörgåspapperet, också som ord.

”Det är ett så underbart sammansatt substantiv, med den finess som vårt språk har möjlighet att få till. Möjligheten att sätta samman substantiv är typiskt för svenskan. Du gör inte så på engelska, jag tror inte du gör det i franskan heller. Tyskan är lite flexiblare. Det vore synd om denna sammansättningsmöjlighet försvann ur språket.”

KLOCKAN FEMTON:

Ute är det riktigt varmt. Värmeböljan kallas passande nog för Lucifer.

Jag lägger mig på kalla stenar på terrassen, låter datorn skymma solen, märker att jag blundar allt mer och vet att om jag ger efter kommer jag att somna.

Men jag vill – ha tålamod med mig ett litet tag till – berätta en sak till, även om jag inte vet exakt vad jag skriva, mer än att det är om konstens kraft och om förebilder och om några andra stenar jag en gång var nära.

Så här. Precis så här. Stenarna.

Ja, det var stenarna. Som såg till att det ekade, like a rolling stone. Det hördes. Varje litet steg jag tog fram till författaren och reportern José Maria Pemáns grav nere i den enkelt utsmyckade kryptan i katedralen i Cádiz lät. Till och med varje andetag födde nya ljud. Det som dånade mest var historien om att Pemán (1897-1981) ställde sig på Francos sida i inbördeskriget och belönades med utmärkelser. Han fick också tillhöra ljusskygga ordnar och som yttersta belöning begravas här.

En liten bit bort i kryptan låg den berömde musikern och kompositören Manuel de Falla (1876-1946). När jag närmade mig hans grav tänkte jag på att han inte lydde Francos uppmaning att återvända till Spanien och här hördes den sortens melodi som åtminstone en dag som den kunde sjungas som … att jag vill tacka livet.

När jag var på väg ut ur kyrkan mötte jag en man – vaktmästare och vad mer? Pappa? Predikant? Han var i min ålder, hälsade med varm blick och sopade golvet lätt framåtböjd för borstskaftet var för kort. Vem kunde kyrkan bättre än vad han kunde? Vem hade mer omsorg om kyrkan än vaktmästaren?

Väl ute i det gula solljuset kom ännu fler ljud. Minst sju, åtta gånger i timmen var det någon av alla kyrkor som påminde om att klockan klämtar också för mig, som om allt är en själaringning, som om alla själar förr eller senare ska ringas hem igen. Och nu, vid sidan om försäljningsstånden, spelade en skicklig gitarrist och hans händer for över gitarren med en sådan frenesi att nästan allt han spelade gled ihop till en enda ton. Allt fler applåderade det han gjorde, som om hastighet i spelandet är det enda som räknas, så jag insåg snart att han inte skulle ge sig förrän det blivit tinnitus av det hela.

Jag sökte skydd en bit bort och läste Ernest Hemingway (1899-1961). Han söp nästan skallen av sig, men han visste i alla fall att det gällde att nyktert hålla undan pyntet och uppvisningen. Tjurfäktaren, kyparen – de som Hemingway skrev om fick sin värdighet eftersom de var en del av Hemingways jakt på den sanna meningen. I bruset – och med känslan att kärlek och trygghet inte alltid går hand i hand – återvände jag till hans ord och for in i det gula ljuset framför katedralen. Det ljuset var jag hemma i. Jag hade haft samma gula ljus i sovrummet i sista lägenheten jag hade i Göteborg. Gul är en färg som ekar och som tvekar och som har blues i sig. Kan man säga så? Kan man blanda ihop något musikaliskt och känslomässigt med en färg, trots att bluesig innehåller också den blå färgen? Redan som liten lärde jag mig att det gula är komplementfärg till den djupa blå som ibland kallas violett. I sanden är spåren violetta. När man kisar mot solen är den färg man ser mitt i ögat violett. Fast de som kan det där med färger säger att gult inte existerar egentligen. Det finns ingen färg som är gul. Den färg som vi uppfattar som gul uppstår i relationer, i sammanhang, i upplevelser.

Hemingway får visserligen fram alla sorters dagsljus, också det gula, i den postumt utgivna relationsromanen ”Edens lustgård”, men det är ljus som bara leker: redan då var han på väg in i mörkret eftersom han inte fick tag på sanningen. Ja, det är lätt att invaderas av nostalgi när man blir förälskad i döden, det sa långt senare en av Hemingways fruar, författaren och reportern Martha Gellhorn (1908-1998). Hon skrev till amerikanska tidningar från Spanien samtidigt som Hemingway. Hennes krigsreportage var flera hästlängder bättre – och vi talade länge om dem när jag intervjuade henne i London – men det är hans krigsberättelser som i eftermälena är de mest omtalade.

Några år efter att jag varit hemma hos Gellhorn blev hon rädd och tog livet av sig. Och Hemingway tog livet av sig; jägaren hann ifatt det rädda bytet: myten. Och jag blev rädd när jag i Cádiz gick in i katedralen igen, för det fanns nät uppspända i taket. De skulle fånga de lösa stenbitarna som ramlade ner över predikstolen, över alla utrymmen där ordnarna sammanstrålade, över rummen där så mycket musik föddes. Just när jag satt framför korset som Jesus Kristus hängde på, så hörde jag stenar rasa från taket och vaktmästaren som fortfarande sopade golvet, kanske tio meter till höger om mig, fick en sten i nacken och ramlade omkull. Vem kommer att minnas historierna som han sopade fram?

KLOCKAN SEXTON:

Mc … McCart … McCartney, ja, det är självaste Sir Paul McCartney som hörs från grannvåningen där de vänder på dygnet och går upp först nu. Underbare McCartney som skriver sånger, som skriver barnböcker, men nog inte får Nobelpriset i litteratur, som målar, som redan för länge sedan åldersmässigt gått om sin sång ”When I’m Sixtyfour” … Där är vi i Författarcentrum inte än. Men nu när vi går in på det 51:a året lägger vi i en växel till, och jag läser vidare i ”Ändamålsparagrafen”, och landar direkt i orden: ”Det unika och framgångsrika i en rörelse bör inte tas för givet, utan måste ständigt underhållas. För att (…) ha en bred uppslutning kring ändamålet är en öppen diskussion och medveten hållning A och O. Uppdraget behöver vara aktuellt i samtiden.”

Samtiden. Vilket vackert ord. (Femininum? Maskulinum?)

Vi startar fler projekt, bokar fler författare, och att det är uppskattat bevisas av att vi får fler och fler uppdragsgivare.

Och fler och fler medlemmar.

Kanske någon av dem har lyssnat när The Beatles i sin författarhyllningssång ”Paperback Writer” sjunger:

”Dear Sir or Madam, will you read my book?
It took me years to write, will you take a look?”

 

Stig Hansén, Riksordförande för Författarcentrum och ordförande för Författarcentrum öst