Norrland är stort

En berättelse om föreningen Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr och dess långa och otympliga namn och historia.

Norrland är stort. Större än halva Sverige. Skogar och älvar, sjöar och myrar, fjäll och en lång kust, det är nästan oändligt. Men brist på människor råder. Bara 12 % av Sveriges befolkning bor i Norrland och då räknar man ändå in de sydliga län som av många kanske inte upplevs som det ”riktiga” Norrland.

Nu har det blivit lite modernt att tala om att begreppet Norrland är påhittat och egentligen inte finns. Man ska tala om regioner, om det som skiljer åt snarare än det som förenar, kanske är det ”norrländska” bara en fiktion?

På 1950-talet var detta inte ett problem för de författare som startade upp Norrländska Författarsällskapet i Östersund 1957. Egentligen ett huvudlöst projekt, än idag finns ingen annan kulturförening som omfattar hela Norrland (och ingen skulle troligen komma på idén att starta en).

Men behovet av gemenskap och utbyte måste ha varit oemotståndligt starkt. Redan 1954 träffades ett 20-tal författare från hela Norrland i Skellefteå på Medlefors folkhögskola, som sedan under lång tid blev författarsällskapets bas och hemvist. Någon förening fanns ännu inte. Och i det gäng som växte fram fanns inte bara författare utan också konstnärer, filmare och teaterarbetare. Det hade varit intressant att lyssna till diskussionerna och samtalen som fördes på träffarna på Medlefors, i Bollnäs och Vilhelmina, de långa avstånden verkar inte ha spelat någon roll. Man intresserade sig för kulturpolitik innan den var riktigt uppfunnen. Man diskuterade det ”norrländska kynnet” och försökte definiera vad som kunde betraktas som norrländsk litteratur. Ämnen som fortfarande är aktuella.

När föreningen så småningom bildades var man enig om att den skulle vara öppen inte bara för författare utan för alla kulturutövare, och som man än idag formulerar det: för ”litterärt intresserade personer”. Namnet Norrländska Författarsällskapet blev på det viset ganska missvisande. Föreningen har nu överlevt i 60 år under upp-och-nedgångar, dess historia är snårig och omväxlande och kanske ett intressant ämne för den forskare som orkar ta sig in i de arkiv där protokoll och handlingar förvaras. Sällskapet bemödade sig inte alltid om en överdriven ordning och reda, under några år på 1960-talet orkade man inte ens med styrelsemöten eller verksamhet. Före den digitala eran fanns allt på papper. Dokumentationen bestod av fyllda kartonger som överlämnades från en sekreterare till nästa. Eftersom telefonmöten, e-post och sociala medier inte var uppfunna byggde verksamheten på att man träffades i verkligheten hemma hos varandra och höll styrelsemöten som ofta sträckte sig över en helg. Så gott om tid alla hade!

Att gå in i Norrländska Författarsällskapet, från en position i sydligaste Norrland, var för mig som att träda in i en annan värld, den ”riktiga” norrländska. Långa resor med nattåg, ytterst billiga hotell eller oftast övernattningar hos styrelsemedlemmar, i Älvsbyn, Nordingrå, Haparanda, Stöttingfjället… Ambitionen att täcka in hela Norrland var hög, dödsföraktande och mycket tidskrävande. Och alltför ofta uppstod vita fläckar på Norrlandskartan när ingen författare eller ens någon litterärt intresserad person fanns att tillgå i Västerbottens inland, Medelpad eller Jämtland…

Många som under åren varit aktiva i Norrländska Författarsällskapet vittnar om vilken betydelse sällskapet hade för individen. I sina bästa stunder fungerade sällskapet som nätverk där relationer och utbyten uppstod, även utanför och i lång tid efter själva styrelsearbetet. Den öppna attityden skapade en positiv stämning där konkurrenstänkande var utesluten. Alla hade ju inte gett ut böcker! Och i det vidsträckta norrländska rummet var ingen särskilt stor, inte ens på sin hemort där man oftast befann sig i skuggan av bandyn eller älgjakten. De ”stora” norrländska författarna hade redan flytt sina hembygder och var ointresserade av att bidra till ett litet norrländskt litterärt sällskap. (Även om de ofta fortsatte att ha det norrländska som tema i sina författarskap).

Efter 1965 fick Medlefors Folkhögskola stor betydelse genom de skrivarkurser som hölls där, ofta en vecka långa. De drog till sig fler skrivintresserade som i en del fall faktiskt blev yrkesverksamma författare och även gick in i styrelsearbetet. Fortfarande lyckades man täcka in hela Norrland ganska bra – även om de vita fläckarna i inlandet blev allt fler och större i takt med avfolkningen. Under 2000-talet har verksamheten, liksom övriga norrländska verksamheter, tunnats ut i inlandet och dragit sig mot kusten där Umeå blivit basen för föreningen.

Idag lever Norrländska Författarsällskapet kvar, men med nytt namn (från 2006) och som en del av en förening med det ovanligt otympliga namnet Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr. Namnet bygger på den historia som kanske nu till stor del sjunkit ner i glömska eller gömts i arkiv. Historien hade även delvis hållits vid liv som muntlig tradition, berättelser och anekdoter om människor, platser och händelser i det litterära Norrland som sällskapet samlade och speglade, ett Norrland som förändrats och fortsätter förändras.

Den stora vändpunkten i sällskapets historia inföll när Författarcentrum startades på 1970-talet. Sverige fick en statlig kulturpolitik och en rad utredningar gjordes. I samband med Litteraturutredningen 1974 blir Norrländska Författarsällskapet plötsligt intressant. Eftersom kulturpolitiken först testades i Norrbotten, hamnade det norrländska i fokus och landstingen började ge (eller tvingades ge) bidrag till kulturverksamhet, sådant som Norrländska Författarsällskapet sysslade med. Idén med kulturpolitiken var ju bland annat att sprida kultur i hela landet och Norrland var en besvärlig landsdel på grund av den glesa väven av kulturella och akademiska institutioner. Norrländska Författarsällskapet hade också en passande profil med sin demokratiska och öppna inställning till litteraturen. Kulturen skulle helst komma underifrån, var den statliga målsättningen. När Författarcentrum regionaliserades och FC Norr startade i Umeå 1970 blev Arbetsmarknadsverket och Norrländska Författarsällskapet huvudmän för verksamheten där en kulturförmedlare anställdes.

Som tanken var blev det ett lyft, inte bara för FC utan även för sällskapet. Stora statliga bidrag dök upp och skulle användas på ett kulturpolitiskt vettigt sätt. Författarsällskapet och FC Norr fungerade som två olika föreningar, med två olika styrelser och invalskriterier – men gränserna var ibland ganska flytande och eftersom tillgången på författare var ojämn fungerade NFS fortfarande som en resurs. Målsättningen att främja norrländsk litteratur och det litterära skapandet i Norrland var viktigare än själva organisationen. Nu blev det äntligen läge för att sätta igång ett gammalt projekt: En egen tidskrift. Efter att några nummer av tidskriften Provins getts ut på 1950-talet följde en lång följd av år med tidskriftsdiskussioner, misslyckanden och nya försök. Först i och med FC Norrs tillkomst fanns ekonomi för en tidskrift. För, som styrelsen påpekade, kunde ju en tidskrift mycket väl ses som ett kulturpolitiskt vettigt projekt och gynna de norrländska författarna.

1982 beslutade man om utgivning och det fina namnet Provins som varit bortglömt sedan 50-talet dök upp igen. Inte många trodde väl att tidskriften skulle överleva men det gjorde den, om än ibland på en skör tråd. Provins fick tidskriftsstöd efter ett års utgivning och har sedan dess haft olika skepnader och redaktörer. Tidskriften har haft en stor betydelse som föreningens ”ansikte utåt” och är även den enda tidskrift/tidning som täcker in hela Norrland, från norr till söder.

Föreningen Norrländska litteratursällskapet/FC Norr har nog upplevts som en svårbegriplig organisation, särskilt om man inte känner till historien bakom. För att bli medlem i FC Norr skall man ha gett ut två böcker, i Norrländska litteratursällskapet är alla välkomna. Självklart kan man vara medlem i båda föreningarna. Två olika styrelser blev i längden en underlig konstruktion och 1993, efter lång övertalning av FC Riks, fick föreningarna slås ihop till en. Kanske hade det varit vettigt att lägga ner sällskapet och behålla endast FC Norr (som i andra regioner) men den demokratiska anda som sällskapet av tradition stod för var viktig att bevara.

Föreningar har det i allmänhet jobbigt i dessa tider. Ingen har tid, ingen orkar, ingen vill offra sig för en ”god sak”. Och så alla dessa möten… Men i det norrländska sammanhanget har nog den så kallade digitala revolutionen varit en positiv faktor. I en landsdel med så stora avstånd har nya möjligheter att kommunicera och sprida information varit avgörande för föreningens fortlevnad. Och inte många finns väl längre som kan sakna att kliva av nattåget i Luleå kl. 6.30 på morgonen och vänta på första morgonöppna kafé? Eller, var just de gemensamma utdragna mötena och de snöiga resornas motstånd förutsättningen för de där hållbara nätverken?

1970-talets, för Sverige ganska unika, kulturpolitiska tanke att författare och kulturskapare själva med hjälp av bidrag kunde bidra till kulturlivet har i stort sett överlevt. Men behovet av att samlas och utbyta har möjligen minskat samtidigt som alltfler författare och så kallade skrivare satsar på egen karriär och marknadsföring. Och på sociala media kan man delta i skrivarkurser, utbyta tips, utveckla nätverk – och profilera sig själv.

De få som väljer att arbeta i föreningar som NLS/FC Norr gör en viktig kulturpolitisk insats: Att förvalta en tradition som handlar om något mer än att arbeta för sig själv. Att man också har något att vinna på det – hoppas jag de får uppleva, för sin egen skull. Och för den norrländska litteraturens skull.

(Tack till Gunnar Balgård för hans krönikor om NFS och tidskriften Provins historia, publicerade i Provins 1985/4 och 1991/4 !)

 

Anna-Clara Tidholm

Bosatt i Arbrå i Hälsingland, författare och illustratör. F d styrelsemedlem i NLS/FC Norr, i två omgångar.